RECENSION: Fully Committed, Menier Chocolate Factory ✭✭✭

Kevin Bishop i Fully Committed. Foto: Catherine Ashmore Fully Committed Menier Chocolate Factory 5 september 2014 3 stjärnor

Vi befinner oss i källaren på en prestigefylld restaurang i New York. Telefonerna ringer i ett. Borden är nästintill omöjliga att få, även för kändiseliten. Det finns ett snabbtelefonsystem som kopplar samman växeltelefonisterna med både köket och hovmästaren. Kökschefen, en vresig och svärande tyrann med raspig röst, har en röd "direktlinje" där han kan dundra ut sina order.

En arbetslös skådespelare som desperat hoppas på sitt stora genombrott, och som ständigt springer på auditions, sköter växeln. Han är vänlig, charmig, rolig och extremt pressad av sin frånvarande chef, den tyranniske kökschefen, karaktärerna från köket och matsalen, samt den konstanta strömmen av folk som vill boka bord eller tala med kocken. Hans mamma har nyligen gått bort och han är osäker på om han har råd att åka hem över jul för att träffa sin pappa, särskilt då han är schemalagd att jobba under helgölsdagarna.

Detta kaotiska och ofta hysteriskt roliga scenario utgör grunden för Becky Modes Fully Committed som nu spelas på Menier Chocolate Factory, tio år efter att pjäsen hade sin brittiska premiär där. Den regisseras av Mark Setlock, som själv spelade skådespelaren Sam i originaluppsättningen.

Finessen med pjäsen, och dess egentligen enda intressanta grepp, är att alla karaktärer spelas av en och samma person. I denna nypremiär är det Kevin Bishop som axlar solorollen.

Bishop är oerhört charmig med en fantastisk fingertoppskänsla för komik och en förmåga att växla karaktär på ett ögonblick. Han besitter dessutom en utmärkt sångröst och är en mästerlig imitatör; hans Michael Caine är förbluffande bra.

Han lyckas också fånga karaktärens utmattning, frustrationen och rivaliteten med sin bäste vän (som också är skådespelare), samt de känslosamma förpliktelser som moderns död fört med sig. Med lätthet rör han sig från yvig fars (ofta ackompanjerad av komiska miner och ännu märkligare röster) till stillsamma stunder av patos eller träffsäkra uttryck för förtret och besvikelse.

Manuset är tjugo minuter för långt, men det går inte att förneka att Bishop gör kvällen värd besöket. Hans begåvning är så uppenbar och bred att det är förvånande att West End-producenter inte anlitar honom oftare när de behöver en skådespelare som kan sjunga.

Om du gillar att få skratta ordentligt så väntar Menier Chocolate Factory på dig!