RECENSION: Antigone på Mercury Theatre i Colchester ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Antigone, som just nu spelas på The Mercury Theatre i Colchester.

Adeola Yemitan och ensemblen i Antigone. Foto: Pamela Raith Antigone

The Mercury Theatre, Colchester

6 oktober 2021

3 stjärnor

Boka biljetter

Merlynn Tongs tolkning av Sofokles klassiska pjäs sliter loss berättelsen från historieböckerna och understryker kraftfullt dess relevans för vår egen tid. Upproret mot överheten, ett samhälle som återuppbyggs efter krig, en tyrannisk ledare som vägrar lyssna på motargument och en sörjande syster som är fast besluten att ära båda sina förlorade bröder – det här är rubriker vi alltför lätt känner igen idag. Regissören Dawn Walton har en knivskarp vision för texten, som väcks till liv genom Simon Kennys karga betongestetik och ett strålande skådespeleri. Även om jag personligen fann uppsättningen mer intressant än gripande, står de centrala frågorna stadigt i fokus.

Joseph Payne och Wendy Kweh i Antigone. Foto: Pamela Raith

Det är häpnadsväckande att Adeola Yemitan gör sin professionella debut i rollen som Antigone; hon är en passionerad och energisk hjältinna som även lyckas lyfta fram de naiva dragen i karaktärens agerande. Det känns helt trovärdigt att hon inte till fullo har insett konsekvenserna av sina planer. Hon matchas av en suverän insats från Joseph Payne som Haemon – djupt förälskad i Antigone och desperat i sina försök att få modern att häva dödsdomen, ända fram till sitt eget offer. Att rollen som Kreon gjorts kvinnlig fungerar utmärkt – ”Jag är den första kvinnan som någonsin nått den här positionen” – men jag hade önskat lite mer ”Järnlady” hos Wendy Kweh för att hon skulle kännas genuint tyrannisk, även om hennes sorg i slutet är mycket gripande. Francesca Amewudah-Rivers i rollen som Ismene sjöng stora delar av sin text. Även om Blasio Kavumas musik är vacker, tycker jag att man kunde ha sparat på krutet; den används lite för flitigt och drar ner tempot. Emma Dewhurst är en utmärkt Tiresias, den allvetande profeten, och det är synd att vi inte får möta henne förrän i föreställningens slutskede.

Emma Dewhurst i Antigone. Foto: Pamela Raith

Föreställningen klockar in på 80 minuter utan paus och har ännu inte hittat sin fulla rytm, men det råder ingen tvekan om att den kommer att göra det. När jag tjuvlyssnade på de livliga diskussionerna mellan skolklasserna i foajén efter premiären blev det tydligt att uppsättningens stora styrka ligger i att väcka debatt. Jag kommer på mig själv med att återvända till särskilda scener i tanken, vilket är ett säkert tecken på ett positivt betyg.

Spelas till och med 16 oktober på Mercury Theatre, Colchester