RECENSION: Macbeth, Dock X London ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Macbeth med Ralph Fiennes som just nu spelas på Dock X i London.

Ralph Fiennes. Foto: Marc Brenner Macbeth

Dock X, London

15 februari 2024

4 stjärnor

BOKA BILJETTER

Välkommen till krigszonen. Nästan varje uppsättning av Macbeth nuförtiden speglar globala konflikter, och så är sannerligen fallet här. Publiken kliver in förbi brinnande bilar, soldater och ljudet av helikoptrar som cirkulerar ovanför oss – ett grepp som nästan har blivit tradition vid det här laget. Men det verkliga kaoset börjar i salongen, med en excentrisk sittplan, svårläst numrering och en djupt förvirrad publik. Se till att ha gott om tid på dig för att klämma dig ner i de små, obekväma plaststolarna. Fördelen är däremot den framskjutna scenen (thrust stage) som skapar en intim känsla i den stora arenan.

Ben Allen. Foto: Marc Brenner

Ralph Fiennes är en magnifik Macbeth. Han visar publiken sin dolda ambition från första stund och hans diktion är utmärkt; ord som ”assassination” (lönnmord) lyfts fram och slungas ut i salongen. Raseringen av hans moraliska kompass skildras perfekt, även om jag var mindre förtjust i hans lite flamsiga skämt, särskilt under bankettscenerna, men det passade ändå hans tilltagande paranoja väl. Faktum är att det finns många humoristiska inslag i pjäsen – det mesta är torrt och ironiskt, men en del kanske oavsiktligt, särskilt hos Indira Varmas Lady Macbeth. Hon drar nytta av sin naturliga komiska tajming, men hennes fall framstår som något mindre övertygande. Planerna på att mörda Duncan läggs fram lite väl lättvindigt, men hon fångar det mentala sammanbrottet väl – scenen där hon tvättar sina händer är lysande gestaltad. En eloge går även till Jonathan Case som en utmärkt Seyton; alltid närvarande, alltid ränksmidande, alltid en överlevare. Som Banquo är Steffan Rhodri en jordnära kelt som frossar i språket, där hans walesiska accent bemästrar Shakespeares vers med lätthet. Ben Turner gör en förträfflig Macduff, helt och hållet trovärdig i sin sorg, med en hämndlystnad som strålar ut från scenen. Det är överlag en mycket stark ensemble, och de tre häxorna vävs in i många scener som vittnen som njuter av förödelsen de skapat.

Ralph Fiennes och Indra Varma. Foto: Marc Brenner

Även om uppsättningen inte bjuder på några direkt nya insikter, håller den ett högt och medryckande tempo. Stridsscenerna är otroligt spännande när Birnams skog drar fram genom salongen, och kampregissören Kate Waters har skapat fantastiska drabbningar. Simon Godwins regi fyller arenan väl, och med Fiennes som det stora dragplåstret blir man inte besviken.

Ben Turner. Foto: Marc Brenner

Lucy Mangan, Danielle Fiamanya och Lola Shalam. Foto: Marc Brenner