RECENSION: Good Luck, Studio, Mercury Theatre Colchester ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Mischief Theatres Good Luck, Studio på Mercury Theatre i Colchester som en del av deras premiärturné.

Chris Leak (Wibble) och Jemma Geanus. Foto: Pamela Raith Good Luck, Studio.

Mercury Theatre, Colchester.

6 oktober 2022

4 stjärnor

Läs mer här

Det är lite av en kupp för Mercury Theatre att få ha premiären av en ny pjäs från Mischief, skaparna bakom numera legendariska The Play That Goes Wrong. Det är sista kvällen för inspelningen av drakprogrammet Wibble, och tiden är knapp för att få allt klart på en timme. Utöver de vanliga tabbarna och en alltmer rastlös barnpublik dyker en misslyckad skådespelare upp, fast besluten att få spela draken Wibble. Det är helt enkelt barnprogrammet som går snett, och om du vid pausen känner att det hela känns aningen överskattat – oroa dig inte. Henry Shields genialiskt strukturerade pjäs borde läras ut på kurser i dramatiskt skrivande. Grunden läggs i första akten, och andra halvan är en enda lång, ljuvlig timme av humoristiska fullträffar. Det geniala ligger i att vi ser samma tidssekvens ur två perspektiv – studion och kontrollrummet i första akten, med tillägget av första hjälpen-rummet i den andra. Allt vävs samman i en ljuvlig och mästerligt utförd final.

Harry Kershaw, Chris Leask, Tom Walker och Bryony Corrigan. Foto: Pamela Raith

Ensemblen är lysande med knivskarp tajming – vilket behövs då saker verkligen skulle kunna gå på tok på riktigt! Jonathan Pie-fans kommer att älska Tom Walker som den bittre och cyniske regissören Andy, som bjuder på ett par riktigt underhållande utbrott. Harry Kershaw personifierar frustration som författaren Sean, och Eboni Dixon gör ett starkt intryck i rollen som Pam. Men det är Greg Tannahills Kevin från första hjälpen som stjäl föreställningen; hans scen i andra akten är som en pjäs i pjäsen full av fantastisk slapstick. Gareth Tempest är lysande som den ratade David Cooper-Brown, och Adam Byron som den verklighetsfrämmande Shakespeareskådespelaren Anthony spelar över till perfektion. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att Chris Leasks fysiska komedi som en ”T-Rex”-version av Wibble fick mig att torka skrattårar ur ögonen.

Mischief-fans vet att ett visst mörker har smugit sig in i deras senare verk, och motivet bakom Davids hämnd känns till en början lite påtvingat, även om det ger upphov till några gripande ögonblick senare. Det känns emellanåt som en övning i tålamod, då showen håller tillbaka en hel del under första akten. Men analysera inte för mycket, utan spänn fast säkerhetsbältet och följ med på denna berg-och-dalbana. Att glömma bekymren och låta sig underhållas känns som ett nödvändigt mantra just nu. Att döma av publikens reaktioner igår kommer den här föreställningen göra dig väldigt glad, och energin när vi lämnade salongen var elektrisk – det här är en produktion där allt som går ”fel” känns helt rätt!

Läs även: Första titten på Mischief Theatres Good Luck Studio-turné