RECENSION: Stephanie J. Block med Seth Rudetsky, online ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Stephanie J. Block när hon gästar Seth Rudetsky som en del av Seth Concert Series online.

Stephanie J. Block The Seth Concert Series med Stephanie J. Block Online 5 stjärnor Ännu ett katastrofalt tekniskt missöde – vilket börjar bli något av en tradition – inledde det senaste avsnittet av Seth Rudetskys fascinerande och hjärtvärmande intima kabaréchattar. Uppgiften att rädda situationen föll denna gång på den silverröstade, Tony-belönade skådespelerskan och sångerskan Stephanie J. Block. Hon tog sig dock över detta obetydliga hinder med en förkrossande passionerad ”Being Alive” (ytterst passande i dessa coronatider), med mer Stephen Sondheim att vänta senare i föreställningen. Från sin bas i Cape Cod, Massachusetts, iklädd en passande sobert ”Yankee”-svart klänning med hög krage, hakade Stephanie genast på Seths uppskruvade tempo och kastade sig in i en diskussion om vad som skapar en bra röst – ännu en, minst lika utmanande, tradition i serien.  Varför?  För även om du har turen att födas med fantastiska stämband gäller det att vårda dem ömt, annars blir karriären kortvarig.  Ett utbrott av en Julie Andrews-doftande ”Supercalifragilisticexpialidocious” räckte för att övertyga oss om den sanningen, och Block kan verkligen anpassa sin röst till vilket sound som helst. ”Part of That World”, Alan Menkens och Howard Ashmans underbara ”I Want”-sång från Disneys ”Den lilla sjöjungfrun”, ledde oss mjukt in i nästa moment: veckans återkommande undersökning av coronalivet, finslipat mot livets eviga teman om kamp, engagemang och mod – teman som går igen i den långa lista av jobb Steph har under bältet på sin väg mot toppen.  Men hennes stora hemlighet är kraften i rösten, och Jerry Hermans ”Don’t Rain On My Parade” gav henne verkligen utrymme att spänna musklerna. Hennes komiska historieberättande är dessutom ovärderligt: anekdoten om elpistolen hon försökte ta med ombord på ett flygplan (ett federalt brott)... den måste filmatiseras en vacker dag!  Vi inser allt för väl att det finns en tunn hinna mellan showbis-glamouren och USA:s hårda verklighet, en tuff värld där stjärnstatus inte nödvändigtvis ger mycket skydd.  Misstag som dessa kan tyckas lätta att göra även för en vuxen, men vi förväntar oss mer av omgivningen: ”Children Will Listen” från Stephen Sondheims ”Into The Woods” blev en mogen kommentar till denna impulsiva, vårdslösa vuxenhet, gnistrande av alla nyanser i hennes mångfacetterade röst. Sedan fick vi ta del av en musikalromans från verkliga livet – historien om hur hon fann kärleken i ”Wicked”-kollegan Sebastian Arcelus.  Det var djupt rörande, krönt av en fantastisk berättelse om en förlovningsring.  ”Unexpected Song” från Lloyd Webber och Blacks ”Song and Dance” fick sedan ljuset att glittra ikapp med diamanterna.  Vi guiddes därefter genom Schönberg och Boublils ”Pirate Queen”, en musikal som fått ett något svalare mottagande (av både kritiker och publik), men det finns alltid något guldkorn i varje Broadway-show, och här fick vi det: ”Woman”, som i hennes händer blir en storslagen ”I Want”-hymn (inte för inte introducerade Seth den som en utmärkt auditionsång!). Det blev sedan ett tvärt kast till William Finns ”Falsettos” och föreställningens bästa nummer, ”I’m Breaking Down”, kryddat med ett och annat dagsaktuellt infall.  Om detta framträdande inte möttes av dånande (privata) applåder hemma i tv-sofforna skulle jag bli mycket förvånad.  Det var en riktig fullträff.  Sedan var det dags för veckans tävlingsvinnare, ännu en imponerande digital 60-sekunders magi (från ”Wicked”).  Amerika har så mycket fantastisk talang att ösa ur, så mycket hjärta, och vi hör det i deras musikteater som ingen annanstans. Men när man hör en så välkänd sång som Arlens och Harburgs ”Over The Rainbow” och hör hur väl sångaren har arbetat för att anpassa den efter sin röst, och själv upptäckt vilken historia de vill berätta, då börjar man förstå vad denna konstform egentligen handlar om. Det var precis vad Block illustrerade här.  Det var ett oförglömligt framförande som smidigt ledde oss in i Stephen Schwartz-spinoffens värld och en pampig (semi-)final med ”The Wizard and I”.  Men de kunde inte lämna oss där; Steph gick sömlöst över i Dievals och Stillmans ”The Way of Love” från ”The Cher Show”... ännu en fantastisk röst i hennes repertoar (tack vare Crest White Strips... ännu en bra story!). Detta ledde oss fram till ”Believe”, en låt med text av Cher och bidrag från drygt ett halvt dussin andra låtskrivare (man kan ju undra hur royaltyfördelningen ser ut där).  Det är en mycket fin låt, här framförd med bravur.  Precis som alla nummer i denna show, som denna gång avslutades med Nancy LaMotts innerliga ”We Can Be Kind” (som jag är ganska säker på skrevs av hennes make, David Friedman).  Det ligger en heroisk historia bakom även den karriären, och vi gör rätt i att minnas dem.  Tack till Seth och Stephanie för att ni påminner oss om vad som är viktigt i livet.  Vi behöver höra både musiken och historierna bakom den.  Så fortsätt leverera! SETH RUDETSKYS WEBBPLATSLäs vår recension av Norm Lewis Läs vår recension av Megan Hilty Läs vår recension av Audra McDonald Läs vår recension av Cheyenne Jackson Läs vår recension av Liz Callaway