RECENSION: Into the Woods (The Gruffalo), Lyric Theatre ✭✭✭✭

Gruffalon. Ellie Bell, Timothy Richley och Owen Guerin. Gruffalon

Lyric Theatre

04/07/15

4 stjärnor

Boka biljetter I slutet av denna nypremiär av Gruffalon sträckte sig åttaåringen som satt bredvid mig – som väl sett mitt block och min penna – fram, rörde mig vid armen och sa gravallvarligt: ”Jag tyckte den var jättebra. Kan du skriva det?” Sagt och gjort... och jag är frestad att låta recensionen sluta där. För om hennes åldersgrupp var nöjd – vilket de sannerligen verkade vara att döma av de dundrande applåderna – vad mer behöver egentligen sägas? Men en recension måste ju, på gott och ont, förmedla en känsla av evenemanget och i det här fallet bedöma hur denna välspelade uppsättning har förnyats i sin senaste skepnad i den flådiga, boudoir-rosa miljön på Lyric Theatre. Där spelas den fram till januari innan en ny turné runt om i Storbritannien väntar. Gruffalon har funnits med oss sedan 1999 och den första scenbearbetningen kom bara två år senare. Den blev snabbt en stor succé, vare sig det var som godnattsaga som gav barnen ro och föräldrarna välbehövlig vila, eller som animation och scenfenomen över hela världen. Det är värt att stanna upp en stund och fråga sig varför. Vissa sagor lyckas genom ett briljant språk som ansträngningslöst manar fram en fantasivärld. Så är inte fallet här, där originalets text faktiskt var ganska platt och föga äventyrlig. Istället har vi ett exempel på en genre som får läsaren (och här publiken) att göra det mesta av jobbet. Den ständigt uppskjutna ankomsten av Gruffalon får allas tankar att spinna iväg för att pussla ihop den långa listan av vidriga egenskaper som varelsen besitter. Så när han väl dyker upp är vi redan förprogrammerade att bli imponerade. Alla de vanliga spänningsmomenten används: hotet från den mörka skogen, den modiga men sårbara musen med bara en ”nöt-karta” som guide, som sedan genom list övervinner de olika rovdjur och faror hon möter längs vägen... allt detta är välbekant mark i barnlitteraturens värld. Men det är hotet från det okända som driver historien framåt, tillsammans med den moraliska poängen att man ska vara försiktig med vad man önskar sig: uppfinningen av Gruffalon slår tillbaka mot musen lika mycket som mot rovdjuren i skogen. Vi får inte heller glömma att originalberättelsens framgång är lika mycket visuell som verbal – det är Axel Schefflers illustrationer som sätter tonen och dikterar de visuella valen i alla efterföljande bearbetningar. Det är tack vare honom som den skräckinjagande Gruffalon lyckas vara godmodig och egen snarare än direkt hotfull redan vid sin första anresa. Detta, mer än något annat, hittar den rätta balansen mellan mystik och terror på ena sidan, och den dolda snällheten bakom ett skrämmande yttre på den andra. Unga sinnen som matats med Skönheten och odjuret och andra fabler gör resten av jobbet. Strategin är lika gammal som Aisopos, men använder helt rätt moderna medel för att nå ut till en ung publik.

Den här nya uppsättningen har mycket som talar för sig. Tall Stories, det kreativa teamet bakom nypremiären, har ett imponerande facit när det gäller att adaptera barnlitteratur för scenen och deras styrkor märks tydligt här. Det finns gott om dynamik och rörelse i alla scener, vilket ger mycket att titta på även när det egentligen inte händer så mycket (fastän mycket förstås hotar att hända). Alla rovdjur, vare sig det är räv, uggla eller orm, interagerar fysiskt med musen och berättaren så att man ofta glömmer att det bara står tre skådespelare på scenen. Dynamiken sträcker sig även till en målmedveten strävan att bryta ”den fjärde väggen” och involvera publiken i bästa brittiska pantomime-tradition. Det finns ett härligt ögonblick mot slutet av föreställningen när Gruffalon kliver ut i salongen och ber publiken att rädda ”en stackars försvarslös Gruffalo”. Vem vet, kanske finns det barn på de främre raderna som senare i livet kommer att datera sin kärlek till teatern till just det speciella ögonblicket? Kostymerna förtjänar också beröm, särskilt Gruffalo-dräkten som är något av ett litet mästerverk i textilkonst.

Med det sagt finns det ett par aspekter som gör mig lite besviken. Den nya scenografin må vara funktionell och flexibel och ge gott om möjligheter för figurer att dyka upp och försvinna, men i realiteten består den av en serie fantasilösa skjutbara kulisser som inte lyckas skapa någon skogsatmosfär. Jag såg en lågbudgetuppsättning av Hans och Greta i Peckham för några år sedan som åstadkom betydligt mer genom att bara hänga stora mängder grönt glitter från taket... skimret och prasslet gjorde resten av jobbet. Det är också synd att de musikaliska numren sällan höjer sig över det ordinära. Återigen, hantverket är fullt funktionellt och professionellt. De enkla melodierna gör att skådespelarna kan leverera mycket text och skapa lätta upprepningar som publiken kan hänga med i. Det känns dock som en missad möjlighet att inte använda musiken mer för att utforska de mer mjuka och rörande delarna av sagan.

De tre rollerna delas av en grupp på sex skådespelare, och alla roller spelades mer än väl godkänt. Ellie Bell som Musen började lite väl långsamt och lyckades inte fånga publikens uppmärksamhet direkt, även om den något endimensionella texten i början delvis bar skulden. Hon utvecklade dock rollen väl i konfrontationerna med rovdjuren och visade den kvickhet och energi som krävs. Owen Guerin kombinerade rollen som Gruffalon med de lite knepiga birollerna i de tidiga scenerna. Han gav Gruffalon en robust närvaro balanserad med en försynt charm, och bjöd på talangfulla röstimitationer i de andra rollerna. De mest krävande rollerna, och de som ger mest utrymme för karaktärsutveckling, spelades av Timothy Richey, och han gjorde det med stor entusiasm och finess. Det är i dessa roller som olika lager av humor och interna skämt kan flätas in för att nå de vuxna i publiken lika mycket som barnen. Han har på många sätt det tyngsta lasset och definitivt flest snabba kostymbyten. Mest lyckad i fråga om både humor och kroppsspråk var havet som Ormen – till hälften slingrande spansk dansare, till hälften den listige förföraren i en linje som kan spåras tillbaka via Milton ända till Edens lustgård.

Någon Matilda är showen inte – originalet och bearbetningen är lättviktiga i jämförelse med Roald Dahls suggestiva och mångbottnade skapelser. Men på sina egna villkor uppnår den här föreställningen exakt vad den föresatt sig och förtjänar fullt ut uppskattning från sina recensenter, oavsett om de är åtta eller åttio år gamla. Gruffalon spelas fram till den 6 september 2015 på Lyric Theatre, Shaftesbury Avenue