RECENSION: Brass, Union Theatre ✭✭✭✭✭

Jennifer Christie recenserar Brass av Benjamin Till som just nu spelas på Union Theatre i London.

Ensemblen i Brass. Foto: Mark Senior Brass

Union Theatre

6 november 2018

5 stjärnor

Boka nu Brass, med manus, musik och texter av Benjamin Till, beställdes av National Youth Music Theatre 2014 för att uppmärksamma 100-årsminnet av första världskrigets utbrott. Det är mycket passande att denna uppsättning på Union Theatre sammanfaller med hundraårsminnet av vapenstilleståndet.

Historien följer i huvudsak välkända teman: Den unge grabben som tar värvning tillsammans med sina vänner och ljuger om sin ålder för att få strida. Han var bara 15 år. Kvinnorna som lämnades kvar för att sköta ”mansgörare”, som höll landet igång och förändrade kvinnans roll i samhället för alltid. De ohyggliga förhållandena i skyttegravarna som präglades av död och förtvivlan, men som också smidde starka band mellan kamraterna i leran. Och de obegripliga strategiska besluten som tvingade ett sällskap av vänner att kliva ”över kanten” rakt in i en kaskad av gevärseld som utplånade en hel generation unga män.

Barnbow Lassies i Brass. Foto: Mark Senior Varför berätta allt detta igen? Remember my face… lyder textraden. Dessa historier tål att berättas om och om igen, och här finns nya perspektiv mitt i det bekanta. Som kärlekshistorien mellan två soldater som flammar upp i en tid då fängelse var det pris man fick betala för sådana affärer.

Men det verkliga existensberättigandet för den här versionen av berättelsen är den kraftfulla och vackra musiken som löper genom verket som en kanal för sanning och djupa känslor. Till har skrivit ett partitur som pulserar av musikalitet och gnistrar redan från de inledande bravurfraserna. Det mest intressanta i musiken är de intrikata lager som skapas genom harmoniken. Ensemblens fantastiska röster imponerar i hjärtknipande ballader och når kollektiva höjder i de gemensamma numren. Och så har vi det klassiska pianots ”sturm und drang” i stridsscenerna, vilket är rent ut sagt fenomenalt.

The Leeds Pals i Brass. Foto: Mark Senior

Pianot spelas magnifikt genomgående av kapellmästaren Henry Brennan. Det är inte överraskande att höra att Brennan är utbildad klassisk pianist innan han föll för musikalteatern. Brennan har även instuderat musikalnumren väl med ensemblen.

Sasha Regan har regisserat och iscensatt en föreställning med en mycket skicklig ensemble med ett fint öga för detaljer och tajming. Regan stöds av ett starkt kreativt team. Scenografin av Toby Burbidge är skapad av trä och inkluderar lådor och bord som flyttas för att definiera rum och förvandla scenen från ammunitionsfabrikens matsal till krigszonen.

Det är dock Matthew Swithinbanks ljusdesign som verkligen väcker scenografin till liv. Stridsscenerna är ett mästerverk i ljus och rörelse som skapar kusliga skuggor. De mest gripande scenerna är känsligt belysta, vilket ger ett extra djup åt ögonblicken.

Att ge liv åt musikalen från pappret sköts av en högpresterande ensemble på sexton personer. Här finns männen i Barnbow Brass Band som blir soldater i Leeds Pals samt två officerare, Bickerdyke och Majoren. Sedan har vi kvinnorna från Barnbow. Tillsammans bildar de en enastående ensemble, medan de var för sig behåller sina individuella karaktärer och ger berättelsen en autentisk trovärdighet.

The Leeds Pals strider vid frontlinjen i Frankrike i Brass. Foto: Mark Senior

Bland männen tillhör det största solonumret Sam Kipling i rollen som bandledaren Alfie. Hans sång är inte bara stark och fyllig, hans karaktär är också nyanserad, särskilt i hans solonummer i början av andra akten. I rollen som hans syster Eliza ser vi den dynamiska Emma Harold, vars sånginsats är minst lika imponerande.

Syskonen har en ljuvlig kvartett tillsammans med sina respektive kärleksintressen Wilfred (Maison Kelly) och Tom (Adam George Smith). Båda dessa scener hade stått stadigt på egna ben, men i samspel med varandra lyfts de till en högre nivå.

Att ha ett sådant överflöd av värdefullt material gör föreställningen lång. Även om det vore svårt att välja vilka delar som skulle strykas, skulle helheten tjäna på att trimmas ner med bara ett par nummer. Detta är den enda invändningen mot ett i övrigt balanserat, känslosamt och underhållande verk med den bästa musik jag hört inom musikalteater på länge.

Spelas till 24 november

BOKA BILJETTER TILL BRASS PÅ UNION THEATRE NU