RECENSION: Exposure, St James Theatre ✭

Michael Greco (Miles Mason) och David Albury (Jimmy). Foto: Pamela Raith Photography Exposure

St James Theatre

29 juli 2016

1 stjärna

Boka nu

Att skriva en musikal är verkligen inte något för vem som helst. Det må se enkelt ut, men skenet bedrar. Exposure, en ny musikal som för närvarande spelas på St James Theatre, är ett tydligt bevis på just detta. Den blottlägger hur mycket arbete som faktiskt krävs innan en föreställning är redo för den kommersiella scenen och en betalande publik. Svaret är: betydligt mer än så här. Påkostade effekter och sceniska knep räcker inte för att skapa en musikal.

Exposure är skapad av författaren, kompositören och textförfattaren Mike Dyer tillsammans med över ett dussin andra krediterade skribenter. Med Faust-myten som grund berättas historien om fotografen Jimmy, vars pappa (också han fotograf) dör samma dag som Jimmy föds. Vi får följa uppväxten, en vän som blir popstjärna, en relation med en hemlös tjej och en kändispromotor som ska föreställa djävulen själv – men det hela landar i ett platt fall. Det är både märkligt tamt och osammanhängande.

Ensemble i Exposure. Foto: Pamela Raith Photography

Regin stod Phil Willmott för, innan Dyer själv tog över under förhandsvisningarna (enligt ett insticksblad i programmet). Känslan är att det saknades en kapten vid rodret med auktoritet nog att hindra fartyget från att köra rakt in i ett isberg. De som känner mig vet att jag andas och lever för musikaler. Det ligger i min natur att alltid försöka hitta något försonande, men här är det materialet i sig som bär skulden. Det finns helt enkelt inget substansiellt att hämta.

Detta är givetvis inte ensemblens fel. De är den enda anledningen till att föreställningen ens får en stjärna; utan dem hade betygsskalan inte räckt till nedåt. Det finns betydande talang på scenen. Natalie Anderson (Tara), Kurt Kansley (Fadern), David Albury (Jimmy) och den skickliga ensemblen förtjänar alla ett bättre material.

David Albury (Jimmy) och Natalie Anderson (Tara). Foto: Pamela Raith Photography

Ett särskilt omnämnande går också till scenografen och videodesignern Timothy Bird, som använde videoprojektioner med stor effekt, samt till Mark Collins och hans band som verkligen gjorde sitt yttersta med det lilla de hade.

Exposure är så slätstruken att den inte ens lär hamna på listan över historiska praktfiaskon – ni vet, de där showerna som pendlar mellan briljans och total misär. Det finns tyvärr ingenting i den här produktionen som går att rekommendera.

BOKA NU FÖR EXPOSURE