RECENSION: Happily Ever Poofter, King's Head Theatre ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Happily Ever Poofter på King's Head Theatre, London.

Foto: Rah Petherbridge

Happily Ever PoofterKing's Head Theatre 23 januari 2020 4 stjärnor Boka biljetter Denna solomusikal skapades i smältdegeln på Royal Vauxhall Tavern förra året och har sedan dess bara vuxit och vuxit. Efter premiären på Above The Stag och spelperioder på Canal Café Theatre sålde den slut på Edinburgh Fringe förra sommaren, och även under ett kort gästspel här i september. Manuset har genomgått en rejäl finputsning där man skalat av en del av de tidigare moralpredikningarna till förmån för ett välkommet fokus på den fräcka, campiga och drag-inspirerade humor som föreställningen har sina rötter i. I juli var den full av löften och snilleblixtar; nu sprakar den av energi och showbiz-känsla... om än fortfarande med en småskalig budget. Det här är historien om en homosexuell Disney-prins som vantrivs i seriefigurernas idylliska paradis. Hans ”fairy godfather” skickar honom till ”bögarnas stad” (det nutida London) för att leva fritt och lyckligt, och för att hitta den rymmande sanna kärleken. Han ger sig ut på en virvelvindsresa genom Londons queera värld, med stopp vid alla kända platser från Vauxhall till Soho och Hampstead Heath. Föreställningen är späckad med finurliga och träffsäkra Disney-parodier – manus och låttexter är skrivna av upphovsmannen och artisten Rich Watkins – och resultatet är en glad, kaxig, stundtals tragisk och tänkvärd feelgood-show som stimulerar både fantasin och humöret. Med en fiffig scenografi av Alicia Fowles, kostymer ihopsatta av multitalangen Watkins och ”Bourgeoisie”, effektfull ljussättning av David Digby och en medryckande ljuddesign, är det en fröjd för både öga och öra. Ännu bättre är att Watkins har finslipat manuset ordentligt: erfarenheten av att spela föreställningen varje kväll i Edinburgh har gett honom ett fantastiskt grepp om publiken och tillfört nyans i hans lekfulla publikinteraktioner. Han fortsätter att locka en bred publik; han talar direkt till stadens gaycommunity men vinner också stort stöd hos en bredare publik. Det är dessutom en av de svåraste formerna: en enmansmusikal. Det är ingen liten bedrift att ha nått sådana framgångar med detta format. Nyckeln till föreställningens lyft är insatsen från Watkins medproducent och regissör, Denholm Spurr. Spurrs skarpa ögon och öron har kontinuerligt mejslat fram materialet till en allt mer strömlinjeformad helhet: stilen är mycket av en stand-up-kabaret... i ett narrativt sammanhang. Han balanserar dessa två konstformer med lätt hand, utan att tappa bort någon av dem, snyggt ackompanjerad av Simone Murphys smakfulla koreografi. De delar alla en djup tro på projektet, och den enorma energi de lägger på dess utveckling är det som främst tagit produktionen hit, och som kommer att driva den ännu längre – en resa som garanterat kommer att fortsätta växa. Föreställningen spelas nu på King's Head under tre veckor innan den ger sig ut på en internationell turné till Australien, Tyskland, Tjeckien och möjligen även Frankrike och Belgien, för att sedan återvända till Edinburgh i sommar. Att ha uppnått detta på så kort tid med sin första produktion är imponerande. Det finns säkert saker kvar att förfina, men tempot i framstegen tyder på en talang med särskild insikt och fantasi. Jag skrattade högt och ofta under föreställningen och mådde så mycket bättre efteråt. Ett lyckligt slut? För den här showen är slutet inte i sikte än, men än så länge har det varit en fantastisk resa. Passa på att se den medan du kan.