RECENSION: Play Something, Lakeside Theatre ✭✭✭✭

Play Something

Lakeside Theatre, University of Essex

25 april 2017

4 stjärnor

Play Something spelas nu på Drayton Arms Theatre fram till den 22 september 2018. Boka nu

Vilken låt utgör soundtracket till ditt liv?

Sången som mest påminner dig om uppväxten, skoltiden, ditt första jobb – och förstås låten som påminner dig om den du älskar?

För min del är det Fields och Kerns ”The Way You Look Tonight”. Var jag än befinner mig när den spelas, slungas jag direkt tillbaka till den där gången då jag och min fru dansade på en strand i Norfolk medan regnet öste ner.

Detta utgör själva fundamentet i Paul T Davies nya verk, Play Something: ett elegant och underbart nyckfullt sätt att berätta historien om två homosexuella män. Genom låtarna från deras förflutna får vi följa dem från det ögonblick de möts till den dag de skiljs åt.

Ensemblen i Play Something

Paret ifråga kallas M och F – kanske ett anonymt sätt att beskriva två personer som vi snart ska lära känna på ett mycket intimt plan, men det fungerar som ett verktyg för Davies att utforska de skilda svårigheter männen tvingas övervinna för att slutligen finna kärleken.

Medan den öppna och stolta F snabbt faller pladask, måste M först besegra sina inre demoner, vilket ger oss en intensiv och klaustrofobisk skildring av ett liv i garderoben.

Pjäsens första del är betydligt svårare för publiken att knyta an till, då det handlar om en begynnande relation fylld av problem. M är inte direkt vad man skull kalla ”pojkvänsmaterial”, och till en början kan man inte låta bli att önska att F bara skulle dumpa honom. Men i takt med att relationen utvecklas faller fasaden långsamt, vilket ger oss en gripande inblick i M:s mest sårbara sidor.

Som de yngre versionerna av M och F spelar skådespelarna Jacko Pook och Ben Maytham på alla känslosträngar de kan. De hanterar de känslomässiga topparna och dalarna med lätthet och förbereder publiken på ett strålande sätt inför pjäsens andra akt.

Där möter vi de äldre M och F, i ytterligare två starka rollprestationer av Matt Bradbury och Shane Whitworth.

De möts på nytt många år senare, och då gnistan fortfarande finns kvar återupptar de det som en gång kunde ha blivit deras gemensamma liv. Det är ogenerat sentimentalt – tänk Richard Curtis fast i en gayfilm – men tack vare Bradbury och Whitworths enorma charm blir det ändå helt fantastiskt.

Denna ”remix” av en tidigare uppsättning har arbetats om inför sommarens Edinburgh Fringe. Efter att ha sett båda versionerna är det tydligt hur mycket det korta uppehållet har gynnat både föreställningen och, kanske viktigast av allt, skådespelarna.

Det är en väloljad, rolig och känslomässig berg-och-dalbana ackompanjerad av riktigt bra musik – och mer än så kan man väl knappast begära av livet.

Foto: Ethan Noel Miller