RECENSION: Stray Dogs, Park Theatre 90 London ✭✭

Julian Eaves recenserar världspremiären av Stray Dogs, presenterad av Dead Letter Perfect och nu aktuell på Park Theatre i London.

Ian Redford (Josef Stalin) och Olivia Olsen (Anna Achmatova). Foto: Nick Rutter Stray Dogs

Park Theatre 90

15 november 2019

2 stjärnor

Boka biljetter

Det tycks sannerligen finnas ett överflöd av fåfängeprojekt som proppar igen Londons teaterscen just nu; det ligger väl i linje med det nuvarande politiska landskapet.  Och här kommer nästa!  Olivia Olsen är det drivande egot både bakom och framför denna satsning – hon är också den enda i ensemblen som får sin bild på flyern, affischen och programmet – och Park Theatre är den scen hon på något sätt lyckats övertala att få visa upp sig på i all sin glans.

Ben Porter som Isaiah Berlin. Foto: Nick Rutter

Skenbart är detta en pjäs om den sovjetiska poetissan Anna Achmatova och hennes turbulenta relation med Josef Stalin, som – efter att ha tagit av daga alla tidens främsta patriotiska historieberättare – fann sig sitta med ett demoraliserat folk i behov av uppmuntran för att kunna utkämpa det stora fosterländska kriget mot sin forna fiende-vän-fiende, Nazityskland.  Stalin, som redan mördat hennes make, använde hennes fängslade son som bete för att locka henne till samarbete, och varje gång hon klev utanför ramarna fortsatte han denna katt-och-råtta-lek, ibland genom att låta henne tro att sonen var död bara för att tvinga henne tillbaka till underkastelse.  Det är en kraftfull berättelse om en autokrat mot en konstnär – ett tema som använts många gånger tidigare och utan tvekan kommer att dyka upp igen.  Som dramatisk figur är Stalin ett säkert kort, och här – precis som så många gånger förr – briljerar han, särskilt i Ian Redfords magnifika gestaltning (vilket är den enda anledningen till att man bör se denna uppsättning).

Redford använder sitt instrument – sin björnliknande kropp, sin storslaget mångsidiga och uttrycksfulla röst – till fullo och fyller varje hörn av den lilla studioteatern längst bak i huset, utan att för den sakens skull någonsin göra prestationen för stor.  Samtidigt behärskar han den ruvande stillheten och den iskalla pondusen, där varje gest är beräknad för maximal effekt.  Det är en fröjd att se och höra honom, men en dyster tanke att se hur han totalt utklassar de två andra skådespelarna i dramat.  Den andre mannen, Ben Porter, har varit betydligt mycket bättre än han är här i rollen som den färglöse Isaiah Berlin, som vi förväntas tro återvänder till Ryssland för att vara med kvinnan han en gång älskade... ja, ni gissade rätt, den evigt betydelsefulla Olsen.  Jag menar, Achmatova.

Olivia Olsen (Anna Achmatova) och Ben Porter (Isaiah Berlin). Foto: Nick Rutter När det gäller stjärnan själv ger hon en monoton och snusförnuftig tolkning av den roll hon kokat ihop åt författaren: hon framstår som en genomseriös och könlös intellektuell, alltmedan Stalin rabblar upp en lista över hennes älskare till vår stora förvåning.  I ett annat ögonblick kallar han henne för ett kränkande könsord.  Om du känner ett desperat behov av att se ännu en kvinna castad som ett martyr-offer och ett dörrmatta, skynda då till Park för denna tveksamma upplevelse.  Samtidigt som Olsen inte nöjer sig med att vara en medioker skådespelerska, bekräftar hon här att hon också är en rent ut sagt inkompetent dramatiker.  Scenerna med Stalin är generellt de starkaste, men man lutar åt att detta till stor del beror på Redfords superba insats (och Peter Wrights hjälp med manuset).  Men scenerna utan honom uppvisar en sådan platthet och brist på scenisk fantasi att det är svårt att förstå hur Park överhuvudtaget kunnat finna dem värdiga att presenteras.  Om de verkligen behövde en bra pjäs om autokraters relation till sitt folk, borde de ha satt upp Corneille istället: ingen gör det bättre.

I programbladet tackar Olsen många personer, däribland ”Antony Eden, producent... som mötte varje utmaning med den mest skickliga lans man kan tänka sig.”  Hm.  Hon skriver många märkliga saker i sin lilla programartikel: ”Stray Dogs är en kvintessens: essensen, argumenten och egenskaperna hos tre personer baserat på research given i dramatisk form.”  Om hennes manus är skrivna med en så pass säregen grammatik och interpunktion, så har jag full förståelse för att man ibland inte förstår vad hon menar.

Regissören Robin Herford gör vad han kan för att dölja bristerna i texten.  Han är uppenbart som mest bekväm när han har en riktigt bra skådespelare som Redford att arbeta med, och står ofta handfallen inför hur han ska hantera Olsen och den här helt stela Porter.  Han får fantastiskt stöd av Clancy Flynns ljussättning – en av de få sakerna som faktiskt ger produktionen en strukturell logik.  Paul Colwell bjuder på en intressant men inte alltid helt lyckad scenografi; hans kostymer fungerar bättre – särskilt Olsen i en pennsmal blå klänning – och om något manus någonsin varit i behov av en blåpenna, så är det hennes.  Harry Johnsons ljuddesign är perfekt och blandar världens brus med den sublima musik som föddes ur den förtryckande regimen.

Sammanfattningsvis: när ”Stray Dogs” var slut var jag i desperat behov av en hund – för lite välbehövlig terapi.

Spelas till och med 7 december 2019