RECENSION: The HIV Monologues, Ace Hotel Shoreditch ✭✭✭✭✭

The HIV Monologues.

Miranda @ Ace Hotel, Shoreditch

6 februari 2017

5 stjärnor

BOKA NU

Ibland är allt man behöver på teatern en riktigt bra historia. Inget överflödigt glitter, inga specialeffekter, inga distraktioner – bara en fängslande berättelse framförd med passion av en dedikerad ensemble. Det är därför en ren glädje att få uppleva The HIV Monologues, en pjäs som tar sig an ett ämne som fortfarande är stigmatiserat, och väver magi kring publiken i en högst oväntad miljö.

Patrick Cashs briljanta och välskrivna pjäs är långt ifrån så tungrodd eller predikande som titeln kan antyda. Allt börjar med att skådespelaren Alex är på en Tinder-dejt med Nick, en öppningsscen som är hysteriskt rolig när Alexs alla brister blottas för oss. När Nick berättar att han är hiv-positiv försöker Alex fly genom toalettfönstret, trots att de båda känner att detta kan vara "den rätte". Nästa dag går Alex på audition för Barney, som sätter upp en pjäs om sin förlorade kärlek Eric. För att få rollen utnyttjar Alex Nicks status som om det vore hans egen tragedi. Genom detta möte knyter monologerna samman de fyra karaktärerna – med ett hjärtslag från trettio år sedan när Eric dör i aids, och ett annat som bultar här och nu, vilket avslöjar komplexiteten i att leva med hiv och den fobin som fortfarande existerar.

Detta är en fantastisk ensemble, och det känns nästan orättvist att lyfta fram någon framför de andra. Som Alex är Denholm Spurr en underbar, klumpig, självupptagen men ack så charmig karaktär som subtilt visar på bristerna i sexualundervisningen och utmaningarna med att börja en ny relation. Charly Flyte gör en stark insats som sjuksköterskan Irene för trettio år sedan – en tuff irländsk kvinna som är förfärad över stigmat kring sjukdomen och som vågar stå upp mot både medicinska institutioner och media medan hon vårdar Eric och stöttar Barney. Som Nick är Kane Surrey magnifik på att förmedla både rädsla och stolthet; en man som gått vilse men som hittar den partner som kanske, kanske kan leda honom ut ur sorgen. Pjäsen får en kraftfull känsla av autencitet genom rollbesättningen av Jonathan Blake som Barney – mannen som inspirerade Dominic Wests karaktär i filmen Pride. Han har publiken i sin hand när han berättar en varm och rörande historia om över trettio års överlevnad.

Trots att det rör sig om monologer går karaktärernas berättelser sömlöst in i varandra. Cash dömer ingen, utan låter mänskligheten skina igenom. Hans kopplingar till Dr. Eros, rosa orkidéer och Mojitos målar upp en vacker och subtil bakgrund; han är tveklöst en dramatiker att hålla ögonen på. Med den stundande uppsättningen av Angels in America på National Theatre i sikte känns detta som en perfekt upptakt. Här står hiv-positiva karaktärer i centrum i en både rolig och gripande pjäs som förtjänar att spelas på teaterfestivaler världen över.

Spelas till den 19 februari 2017

BOKA BILJETTER TILL THE HIV MONOLOGUES