RECENSION: The Seth Concert Series med Jessica Vosk online ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar veckans presentation från The Seth Concert Series med Broadway-stjärnan Jessica Vosk som sändes online.

Jessica Vosk The Seth Concert Series: med Jessica Vosk och Seth Rudetsky Livesänt söndag 24 januari, repris måndag 25 januari

5 stjärnor

Besök hemsidan för The Seth Concert Series

Rockgudinnan Jessica Vosk inledde programmet och serien med ”Beautiful” (Carole King) och hennes hesa, sexiga och fylliga mezzosopran lanserade denna skinande nya ”Biden-era” med en självsäker fanfar. Denna judisk-polska sångerska och skådespelerska är klassiskt skolad och var enormt aktiv och ambitiös som ung – hon är själva sinnebilden för vad amerikansk musikteater handlar om. Lyssna på när hon sjunger Gershwins ”Someone To Watch Over Me” så förstår du: tekniken är precis allt den ska och kan vara, men den tillåts aldrig någonsin överskugga berättelsen, stämningen eller känslan. Som alltid är nyckeln de oändligt varierade färgningarna av vokalljuden, där det emotionella uttrycket är som mest fängslande – från de renaste, mest utsökt burna tonerna till små inslag av vibrato och in och ut ur nästan farligt exponerade diftonger.

Ja, vi är inte rädda för att prata teknik i det här programmet. Varför? Om du inte har teknik – och hjärta – kommer du aldrig att bli som henne. Om inte, kommer du att sluta som en av de där sångarna som BARA har röstens ”maskineri” till sitt förfogande, och som alltid misslyckas med att beröra själen. (Och låt oss inte prata mer om dem.)

Till exempel är en låt som ”I Don't Know How To Love Him” (Andrew Lloyd Webber/Tim Rice) – som kom härnäst – ett utmärkt exempel på vad man kan uppnå om man fattar ett starkt, tydligt och absolut konsekvent beslut om vems röst det är vi hör: ett råare, jordigare och vassare sound än vi hört hittills. Och om man lyssnar på historien hon berättar, om att försöka ”passa in” som en duktig drönare på Wall Street som jobbar ihop till en lyxvilla i Scarsdale och hatar det, så beror detta i hög grad på hennes förmåga att bryta sig loss från konservativa förväntningar och borgerlig respektabilitet. Berättelsen hon har att förtälja är med andra ord en om revolt och uppror (men till skillnad från Trumps var den här framgångsrik).

Nästa nummer: Pasek och Pauls ”A Million Dreams” från ”The Greatest Showman”. Vilken fin låt, men vilket ännu bättre bevis på att musikteatern faktiskt skriver musiken som ackompanjerar liv fyllda av passion, engagemang, tro och – det avgörande – fulländat artisteri. När man hör Vosk sjunga detta kan man faktiskt ”se” henne framföra numret på scen: det finns en så inneboende dramatisk övertygelse i hennes praktfulla röst.

Sedan fick vi en dos av Disney. En Disneyprinsessa dessutom. Eller en prinsess-liknande karaktär i alla fall: och detta var väl, antar jag, Alan Menken-territorium. Vem annars skriver all musik för det varumärket? I hennes händer blir ”Part Of That World” (text: Howard Ashman) en vacker ”I want”-sång för vilken begåvad, entusiastisk och hårt arbetande judisk tjej som helst som dyker upp på Manhattan, sitter på en diner och stirrar ut på bruset i New York medan hon drömmer över sin påtår. Vad har det med sjöjungfrur att göra? Tja, senast jag kollade fanns det inga sjöjungfrur i den här världen, men det finns väldigt många människor i New York.

Det är precis vad musikteater handlar om: en ”can-do”-inställning som gör att vår Jess kan rikta sin talang mot sociala och politiska frågor, som HBTQ-rättigheter med mera. Ekon av detta engagemang ljuder genom ett av vår tids mest ikoniska partitur, Stephen Schwartz ”Wicked”. Vi fick ett smakprov på det, innan vi växlade om till West Side för en dos av Anita som berättar sin del av den ”Storyn” (Bernstein/Sondheim), vilket i sin tur ledde oss vidare till Jason Robert Browns ljuvliga och lyriska musik och text i ”The Bridges Of Madison County”. Men istället för att höra något därifrån fick vi ”I Can Do Better Than That” från en annan av hans oändligt fascinerande shower, ”The Last Five Years”.

Hur annorlunda är inte Elton Johns och Bernie Taupins första megahit, ”Your Song”. Jess berättar om att växa upp i ett hem fyllt av sjuttiotalsmusik – en era som Rudetsky är lika förälskad i. Mer upplyftande saker följde, och sedan fick vi ”Another Hundred People” (Sondheim, från ”Company”) från denna tjej som tycks ha New Yorks trafik dundrande i sina ådror. Och när hon sjunger så här, då är vi precis där med henne.

”Did that really just happen?” frågar hon sedan, i ännu en dunderhit från ”Wicked”, ”The Wizard and I”. Tja, jag antar att det gjorde det. Och var det inte fantastiskt att vi fick vara med när det hände?

Läs andra recensioner från The Seth Online Concert Series här