RECENSION: This Is Not Culturally Significant, Bunker Theatre ✭✭✭✭

Adam Scott-Rowley. Foto: Bessell McNamee This Is Not Culturally Significant

The Bunker Theatre

16 maj 2017

4 stjärnor

Boka biljetter

Adam Scott-Rowley äntrar scenen med askgrått ansikte, flämtande och helt naken. Inom kort har han förvandlats till en amerikansk porrstjärna, utan något kostymbyte, och simulerar njutning av det mer solitära slaget. Under den kommande timmen sjunger, predikar, dansar och svär han i skepnad av en rad karaktärer vars liv flätas samman och spiraliserar i ett tillstånd som gränsar till kontrollförlust. Det är ett ofta briljant stycke som visar upp Scott-Rowleys avsevärda talang och uppvisar en djupt bitande insikt i den mänskliga andans komplexitet.

Jag har, precis som de flesta av er, aldrig sett en pjäs framföras helt naken. Men det är förvånande hur snabbt man vänjer sig efter den där första vågen av obekvämhet. Scott-Rowleys utmärkta programblad berättar om pjäsens ursprung – under nätter med vänner från teaterskolan där målet var att skapa karaktärer som var både excentriska och sanna. Att uppträda naken bidrar till att uppnå detta, men det är främst en symbol för pjäsens uppriktighet. Trots att pjäsen behandlar många mörka teman – våld i nära relationer, sexuella övergrepp, hemlöshet och depression, för att nämna några – känns den aldrig nedslående. Snarare skildrar den en drömlik väv av världen, där händelser sys samman av teman och ord, och i ett fall, aparta tolkningar av ”Rule Britannia”. Scott-Rowley gör ett fantastiskt jobb med att hinta om hur vi alla hör ihop, oavsett vem eller var vi är – förenade av samma smärtsamma passioner, både ljusa och mörka.

Adam Scott-Rowley. Foto: Bessell McNamee This Is Not Culturally Significant innehåller några helt oförglömliga ögonblick. Den pompösa spiritualisten som utmanar publiken att nämna en obskyr hinduisk eller buddhistisk text för att se om han kan tala om den i ”bara 20 minuter”, vilket kulminerade (åtminstone under min föreställning) i ett underbart samspel med publiken. En ensam kvinna som reflekterar över ett pojkaktigt spratt i mataffären innan hon tillägnar en sång till sin avlidne älskare; en misshandlad hustru som äntligen står upp mot sin känslokalla man; en hemlös kvinna från Glasgow som bönfaller en osynlig och osmaklig polis om en tjänst – alla fyra figurer porträtteras med en medfödd uppriktighet som hindrar dem från att tippa över i ren parodi.

Scott-Rowley har en fantastisk gåva för visuella och vokala skiftningar, vilket gör hans karaktärer omedelbart igenkännbara även när de transformeras till varandra med en (mot slutet av pjäsen) oroväckande snabbhet. Vissa karaktärer fungerade inte helt för mig – medelklassens Brexit-anhängare var, även om den var väl iakttagen, lite väl beroende av en catchphrase, och den krackelerande teaterproducenten kändes lite för lik Mitchell och Webbs snookerkommentatorer. De förhastade eller något framtvingade sluten på ett par historier störde mig en aning; men vid närmare eftertanke, som en del av ett verk som börjar med en skådespelare som står sårbar och rädd på scenen, och slutar i den underförstått felaktiga tron att allt äntligen är över, finner jag mycket att gilla i alternativa tolkningar. Det är en pjäs som anstränger sig för att väcka eftertanke, och den är desto mer beundransvärd för det.

This Is Not Culturally Significant är en fängslande och tankeväckande pjäs, framförd helt naken av Adam Scott-Rowley. När man väl kommit över det – och tro mig, det dröjer inte länge – så grips man av hela registret av mänskliga känslor, förmedlade genom skildringar av flera absurda men högst igenkännbara karaktärer. Jag rekommenderar starkt att man ser den.

BOKA BILJETTER TILL THIS IS NOT CULTURALLY SIGNIFICANT