Gary: En uppföljare till Titus Andronicus – Booth Theatre

Nathan Lane återvänder till Broadway i Taylor Macs komedi Gary: A Sequel to Titus Andronicus på Booth Theatre.

Kristine Nielsen, till vänster, och Nathan Lane i Gary: A Sequel to Titus Andronicus. Foto: Julieta Cervantes.

Den trefaldige Tony Award-vinnaren Nathan Lane och den Tony-nominerade Kristine Nielsen intar i vinter Broadway-scenen i världspremiären av Gary: A Sequel to Titus Andronicus – en ny komedi av Pulitzer-finalisten och MacArthur-stipendiaten Taylor Mac. I regi av den femfaldige Tony-vinnaren George C. Wolfe tar Gary vid direkt efter det blodiga slutet i William Shakespeares första tragedi, Titus Andronicus.

I Gary möts Taylor Macs särpräglade världsbild och Shakespeares klassiska hämnddrama. I Macs nyskrivna pjäs, som utspelar sig under romarrikets fall, är de blodiga striderna äntligen över och inbördeskriget slut. Landet har dock övertagits av dårar och liken kantar gatorna. Två enkla tjänare – spelade av Lane och Nielsen – får i uppdrag att städa upp efter massakern. Året är 400 e.Kr., men det känns som världens undergång.

https://www.youtube.com/watch?v=-vW3lbBVRQw

GARY - A SEQUEL TO TITUS ANDRONICUS – VAD RECENTENTERNA SA

För mig personligen var de starkaste och mest övertygande stunderna de då skådespeleriet matchade premissens allvar. Garys tal om konstens förmåga att skapa nya verkligheter var ett sådant ögonblick för Lane; man kunde verkligen känna hoppet i de storslagna orden.

Jesse Green, New York Times

Gary skämtar med andra ord inte bort sitt budskap. Precis som sin huvudperson har pjäsen stora planer, och precis som för huvudpersonen går de inte alltid helt smärtfritt i lås. Lane är fenomenal, och Julie White är sanslöst rolig i rollen som Carol, en medelklassbarnmorska tyngd av samvetskval över sin roll som passiv åskådare i en av Titus många sidotragedier (där hon själv fick halsen avskuren, om än inte dödligt). Trots att Nielsen – som tog över rollen som Janice precis innan nypremiären – lockar till skratt med sitt oefterhärmliga minspel, saknar hennes prestation ibland variation. Berättelsens rytm är inte alltid helt tydlig, och även om George C. Wolfes uppsättning bjuder på all den buskis och fars man kan önska, finns det partier där energin dalar.

Adam Feldman, Time Out New York Återgå till BROADWAY-sidan