RECENSION: Cock, Ambassadors Theatre, London ✭✭✭✭

Vår egen TheatreCat Libby Purves recenserar Mike Bartletts pjäs Cock som just nu spelas på Ambassadors Theatre, London.

Taron Egerton och Jonathan Bailey. Foto: Brinkhoff Moegenburg Cock

Ambassadors Theatre

4 Stjärnor

Boka biljetter till Cock KÄRLEK SOM EN OHOVISK KAMP

År 2009 – och igen i Chichester 2018 – missade jag Mike Bartletts finurliga, halvseriösa pjäs om en homosexuell man som brottas med sin identitet (och sin rasande partner) efter att ha förälskat sig i en kvinna.  Som han älskar både som person och – till sin egen förvåning – rent anatomiskt.  Klokt att sätta upp den igen i denna än mer genusrannsakande tid:  Marianne Elliott regisserar med sitt typiska driv (den är 95 minuter lång), här finns en skicklig rörelsekoreograf i Annie-Lunnette Deaken-Foster, och scenografi i form av en spegelblank, rymdinspirerad halvmåne på ett dubbelt vridscengolv, med märkliga neontorpeder ovanför huvudet, skapad av Merle Hensel.  Ett avantgardistiskt skådespel för en pjäs om grundläggande biologi, om man så vill.

Jonathan Bailey, Phil Daniels, Taron Egerton och Jade Anouka. Foto: Brinkhoff Moegenburg

Protagonistens dilemma är givetvis tacksamt att utforska i vår tid av självuppfylld identitetsångest, även om det är fascinerande att notera att karaktärernas föreställningar även för 13 år sedan var binära:  man var antingen bög, heterosexuell eller i värsta fall bi. Inget LGBTQIZ+ på den tiden. Rollbesättningen är lysande (det är faktiskt fyra stycken, men ingen spoiler för den nya generationen: den sista entrén är en hysteriskt rolig chock). Jonathan Bailey är den vacklande älskaren, ett skäggigt barn i en mans kropp med en outvecklad, ängslig personlighet. Taron Egerton, som sällan syns på scenen men känns helt hemma här, ger sin älskare en härligt torr, sarkastisk och kontrollerad sårbarhet med perfekt tajming,  och den strålande Jade Anouka är kvinnan.

Jonathan Bailey och Jade Anouka. Foto: Brinkhoff Moegenburg

Noterbart är att endast den centrala karaktären – han med en "cock" – bär ett namn, John, medan pojkvännen står listad som M och kvinnan som W.  De är för den skull inga tomma skal, men greppet understryker – precis som den naivt klumpiga repliken ”hennes vagina är fantastisk” – en känsla av att den lilla slyngelns personlighet och preferenser främst sitter under bältet.   Han väljer faktiskt mellan personer, men tror att han väljer en sexualitet. Akten med W frammanas för övrigt fenomenalt genom en distanserad men definitivt erotisk – och rolig – sekvens som utnyttjar vridscenen till fullo.  Om du någonsin känt att ditt kärleksliv bara går i cirklar…

Jade Anouka och Jonathan Bailey. Foto: Brinkhoff Moegenburg

Berättelsen nystas upp genom tillbakablickar och framåtblickar genom Johns dilemma, och kulminerar i ett våldsamt, försmått men plågsamt övertygande gräl om honom.  Där njutningen och den verkliga smärtan skärps av den växande insikten att John inte är värd striden.  Som hans manliga älskare träffande säger tidigt i pjäsen:  ”Du är en bäck. Jag behöver en flod”. John utvecklas knappt alls, medan Egertons M växer i både pondus och värdighet inför våra ögon. Han är drottninglikt syrlig, ljuvligt sorgsen, äldre och mer grundad än John.  Det är Anouka också:  hennes dragningskraft på John sträcker sig skickligt bortom det sexuella när hon talar om barn, en gemensam framtid och familjejular – en drömbild, visst, men ett erkännande av gamla och grundläggande längtansmål  (notera att könsneutrala äktenskap fortfarande låg fem år fram i tiden i England, och registrerat partnerskap bara funnits i fyra år och var ovanligt.  Regnbågsfamiljer var för de flesta fortfarande bara en dröm).

Phil Daniels och Taron Egerton. Foto: Brinkhoff Moegenburg

Det blir också tydligt, till publikens kvinnors stora nöje, att Johns problem delvis grundar sig i att M, trots sin kärlek, är sarkastisk och kritisk av naturen, medan W är ”mild” och får John att känna sig märkvärdig. Herregud, är det vad kvinnor är till för?  Att smickra ovärdiga och barnsliga män?  Kanske satt några naturligt sarkastiska homosexuella män i publiken 2009 och räddade sina förhållanden genom att tänka ”hmmm, ja, han kanske behöver mer egoboost, bäst att köra den beundrande hustru-stilen, den fullständiga Nancy Reagan-blicken..”.

Det är en uppfriskande kväll som lär väcka många samtal om flytande könsidentitet, inre identitet och modern, fri sexualitet. Men om vi ska vara ärliga är det i grunden en pjäs om nödvändigheten av monogami. Om John hade haft någon ryggrad och en gammaldags hederlig moral, skulle han ha lämnat M:s bekväma lägenhet och tänkt igenom saken ensam lite längre för att känna efter vart hans hjärta faktiskt hör hemma. Det är vacklandet och plågandet av de båda andra som är den dödliga synden mot kärleken. Vaginas har minst med saken att göra, tro mig...

BOKA BILJETTER TILL COCK Cock spelas på Ambassadors Theatre till och med den 4 juni

Läs även: Nya bilder släppta på Taron Egerton, Jonathan Bailey, Jade Anouka och Phil Daniels i Cock