RECENSION: Grandma Saves The Day, New Wolsey Theatre ✭✭

Paul T Davies recenserar Grandma Saves The Day, baserad på de tecknade serierna av Ronald Giles, som just nu spelas på New Wolsey Theatre.

Ensemblen i Grandma Saves The Day. Foto: Robert Day Grandma Saves the Day!

New Wolsey Theatre, Ipswich.

1 maj 2019

2 stjärnor

Boka nu

Som en uppföljning på sina populära Rock N Roll-pantomimer presenterar New Wolsey Theatre denna musikal om familjen Giles, stjärnorna i Ronald Giles enormt populära serie. Hans seriefamilj debuterade i Daily Express 1945 och fortsatte i Sunday Express fram till 1991. Giles var länge bosatt i Witnesham nära Ipswich och hedras med en staty av karaktären Grandma Giles i stadens centrum. Det är formellt sett inte en av deras Rock N Roll-panto-föreställningar, men den bygger vidare på deras fina tradition av skådespelar-/musikerproduktioner, framför allt under julsäsongen. Denna tradition har tidigare gett oss utmärkta uppsättningar som Once och Made in Dagenham, men här faller konceptet platt – främst på grund av Phil Wilmotts råa och klumpiga manus som saknar koherens.

Familjen Giles flyttar in i ett kommunalt radhus i Ipswich 1987, granne med den snobbiga och socialt klättrande familjen Stinkleton. En historia om olycklig kärlek mellan unga Bridget Giles och Larry Stinkleton, blandat med höger- och vänsterpolitik, nystas upp. Men från första början känns det som att låtlistan bestämdes först och att manuset sedan snickrades ihop runt den – och man ser poängerna komma på mils avstånd. Eftersom fru Stinkleton heter Eileen vet man direkt att ”Come On Eileen” kommer att sjungas av hennes kåte make, och när dottern Carol spanar in en kille i korvkiosken så vet man att han tror att han är Elvis. I serien är Grandma Giles tystlåten, men här har hon fått ett enda ord – ”Gertcha” – vilket signalerar Chas N Dave-låten. Ja, det är precis så osofistikerat.

Det finns dock ljuspunkter, framför allt Cleo Pettits fantastiska scenografi och kostymdesign som lyckas fånga serietidningskänslan och gör familjen Giles omedelbart igenkännbar. Ensemblen gör också ett hästjobb. Guy Freeman är hysteriskt rolig som den förälskade Larry, fint matchad av Grace Lancasters strålande Bridget. Steve Simmonds roar publiken som Grandma och Ben Goffe imponerar med sina rörelser som Eric Giles. Socialisten i mig nickade instämmande åt musikalens politiska ställningstagande, men samtidigt kan jag aldrig acceptera en sjungande Margaret Thatcher i ”Killer Queen” och ”One Way or Another”, oavsett hur väl Alice Keedwell framför dem.

Skämten känns hämtade från 70- och 80-talet och hör hemma i den brittiska ”Carry On”-genren. Det är i sig inget fel med det, men för nästan fyrtio år sedan gjorde ”Spitting Image” den här typen av material med betydligt vassare satirisk egg. Den här showen är ungefär lika subtil som en berusad Ipswich-bo som klättrar på Grandma-statyn i centrum en lördagskväll. Samtidigt känner New Wolsey sin publik väl. Föreställningen lär inte säga mycket till någon under fyrtio, och det underlättar om man bor i Ipswich då skämten är väldigt lokala (ännu ett pantomime-drag) och om man är bekant med Giles verk, som ju faktiskt var skarpt satiriska kommentarer kring världshändelser sedda genom en familjs ögon. De i publiken som matchade den målgruppen hade en toppkväll, och det råder ingen tvekan om att detta är en publikfriande show.

Spelas till 18 maj

BOKA BILJETTER TILL GRANDMA SAVES THE DAY