RECENSION: In The Night Time Before The Sun Rises, Gate Theatre ✭✭✭

Alex Waldmann och Adelle Leonce i In The Night Time Before The Sun Rises. Foto: Bill Knight In The Night time before the Sun rises.

Gate Theatre

Måndag 8 februari 2016

3 stjärnor

Boka biljetter

Nina Segal har skrivit ett existentiellt drama som använder ett ungt par och deras skrikande bebis för att dra paralleller till förödelse världen över. Karaktärerna 'Mannen' och 'Kvinnan' berättar sin livshistoria för publiken i tredje person, och väver samman sin egen situation med betraktelser över hur "världen på alla sätt är trasig och hård". Segals budskap är att allt som sker på något sätt hänger ihop, vilket utmanar vår känsla av distans till omvärlden. Det är ett intressant ramverk, men det direkta tilltalet till publiken hindrar varje form av verklig intimitet mellan paret i centrum av denna i överkant dystra berättelse.

Alex Waldmann och Adelle Leonce i In The Night Time Before The Sun Rises. Foto: Bill Knight

Georgia Lowes scenografi blir gradvis mer klaustrofobisk i takt med att musikaliska babyleksaker invaderar rummet. En docka med blinkande huvud utlöser en siren som skapar en känsla av brådska när barnet skriker, men allt som oftast tvingas skådespelarna skrika för att överrösta oväsendet. När föräldrarna blir alltmer utmattade och febriga grumlas löftet om nya insikter av deras frustration och käbbel. Men det är kanske just det som är Segals poäng. I en värld där mindfulness är högsta mode lägger vi mer energi på att utforska vår relation till planeten än på att laga våra relationer hemma. En del hemmavideosekvenser fungerar som ett gripande exempel på hur vi bygger ett filter mellan oss själva och även våra mest intima miljöer.

Alex Waldmann och Adele Leonce bjuder på starka rolltolkningar som emellanåt lider av snåriga observationer och svackor i energi. En kamp om historieberättandet över det gråtande barnet fördjupar sig i en oklar metafor som snabbt snuddar vid sexism för att sedan ge upp sin egen poäng. Det finns en skönhet i parets försök att greppa meningen med livet och dess värde, men deras karaktärer utvecklas aldrig till mer än språkrör för Segals egna reflektioner. Den binära naturen i observationerna mellan det extraordinära och det vardagliga blir en förutsägbar formel, och upprepningen av det ironiska konstaterandet att "de två sakerna inte hör ihop" tappar snart sin skärpa.

Alex Waldmann och Adelle Leonce i In The Night Time Before The Sun Rises. Foto: Bill Knight

Det finns potential i det här verket. Den hallucinatoriska känslan av total utmattning tillåter det trötta paret att slungas genom tid och rum, vilket ger en utmärkt grund för metafysiska samtal. I likhet med – men inte lika fängslande som – Duncan MacMillans Lungs (Andas), ställer Segal frågan: "Borde de någonsin ha satt det här barnet till en så sargad värld?" Hennes vackra svar kommer i beskrivningen av ett ägg, som är omöjligt att krossa mellan sina två starkaste punkter. Kommer denne Man och denna Kvinna att vara starka nog att skydda sin nyfödda från en apokalyptisk värld? Lite mer motståndskraft och några färre sprickor hade gett oss mer hopp.

In The Night Time Before The Sun Rises spelas på Gate Theatre till och med den 27 februari 2016