RECENSION: Random 7.37, Leeds Playhouse ✭✭✭✭

Jonathan Hall recenserar Debbie Tucker Greens pjäs Random 7.37 med Kiza Deen i huvudrollen, som just nu spelas på Leeds Playhouse.

Kiza Dean i Random 7.37. Foto: Anthony Robling Random 7.37

Leeds Playhouse

4 stjärnor

BOKA BILJETTER

07:37 på morgonen; ett hem som tusentals andra urbana hushåll – Mamma, Pappa, Dotter, Son, alla på väg att möta dagen (förutom pappan som jobbar skift). Genom en mosaik av vardagliga detaljer rullas deras dag ut: fågelsång, bränd gröt, påsar med Walkers-chips, vresiga lärare och kontorspolitik. Men detta är inte vilken dag som helst, för helt plötsligt blir de fyra röster som fyller dagen med liv och detaljer bara tre.

Under de elva år som gått sedan Debbie Tucker Greens pjäs om konsekvenserna av knivvåld bland unga först sattes upp har problemet eskalerat; förra året ökade antalet fall med 16 %, den högsta siffran sedan 2011. Det är en fråga som ständigt är aktuell i rubrikerna, vilket mordet på Nedim Bilgin för bara några dagar sedan visade med all önskvärd tydlighet. Det är också ett problem som många av oss har blivit en aning avtrubbade inför, vilket gör en pjäs som denna inte bara relevant utan absolut nödvändig.

Historien är enkel; en helt vanlig familj slits sönder av att en familjemedlem mördas. Vardagslivets trivialiteter får en förödande och hjärtskärande karaktär i lika mått: polisens kängor på mattan, det för söta teet, doften i den mördade pojkens sovrum. Och så finns de detaljer som inte alls är vardagliga; de grafiska skadorna pojken åsamkats, leendet som skurits in i hans ansikte. Tucker Green gör klokt i att låta berättelsen väcka fler frågor än den besvarar – vi får aldrig veta exakt hur eller varför brottet skedde, inga lösningar presenteras. Vi ställs bara inför det nakna, chockerande faktum som händelsen utgör, dess förvirrande efterspel och meningslösheten i ett problem som vi gärna intalar oss inte angår oss.

Kiza Dean i Random 7.37 på Leeds Playhouse. Foto: Anthony Robling

Familjen väcks till liv i all sin vresiga, humoristiska, arga och hjärtskärande prakt av Kiza Deen, som skickligt växlar mellan rollerna som dotter, mamma, son och far. Hon vägleds med precision genom berättelsens emotionella kalejdoskop av regissören Gbolahan Obisesan.

Pjäsen är inte lång, den klockar in på under en timme – precis lagom för att leverera sin emotionella käftsmäll, väcka sina många frågor och sedan lämna oss med våra egna tankar och reaktioner utan att dra ut på tiden. Föreställningen spelas rygg i rygg med en annan produktion, den utmärkta ”Kes”, vilket ger teaterbesökare valet mellan två pjäser samma kväll i samma lokal. Det är ett innovativt och välkommet sätt att nyttja Pop up-scenen på Leeds Playhouse – ett uppfriskande grepp som man gärna ser mer av när den renoverade teatern öppnar igen.

Bland de många adjektiv som kan användas för att beskriva Random 7.37 är det som känns starkast ”nödvändig”. En turné med den här föreställningen till skolor i storstadsområden skulle förhoppningsvis kunna ge bränsle åt diskussioner bland de som står närmast problemen.

Spelas till och med 16 februari 2019

BOKA BILJETTER TILL RANDOM 7.37 PÅ LEEDS PLAYHOUSE