RECENSION: Ruby Wax – Sane New World ✭✭✭

Ruby Wax i Sane New World. Foto: Tristram Kenton Sane New World

St James Theatre

4 mars 2015

3 stjärnor

Ruby Wax är en transatlantisk ikon. Därför var det med stor förväntan man tog del av nyheten om hennes alldeles färska monologföreställning, Sane New World, som ges under en begränsad period på St. James Theatre. Men det saknades en gnista i kväll. Ruby är visserligen precis lika livlig som vanligt, med sin rappa humor och sina ärliga reflektioner kring egna neuroser, men tyvärr kändes det mindre som en scenisk resa och mer som en föreläsning i neurovetenskap – kryddad med skämt.

Själva föreställningen varar i ungefär en timme och gränsar emellanåt till det bekännande. Det finns ett ögonblick där Ruby förkunnar för publiken att hon har tagit en masterexamen i neurovetenskap vid Oxford – och givetvis pausar hon för att invänta applåderna – men det visar sig vara det enda konkreta nedslaget vi får i hennes livshistoria. Hon poängterar att detta är en show för alla, men genom att utelämna detaljer om sig själv har hon nästan lyckats generalisera bort sin egen person från stycket. Trots att hon är den enda på scen.

Så snart hon nämner sina studier börjar man längta efter en stor berättarbåge – hur var det egentligen för just Ruby Wax att sätta sig i skolbänken i Oxford för att plugga neurovetenskap? Det i sig hade varit lika fascinerande att höra om som hennes klassiska möte med Imelda Marcos och skosamlingen på 90-talet. Istället bjuds vi på en kortfattad vetenskaplig förklaring av mindfulness, något hon kom i kontakt med under studietiden. Vi får slutsatserna, men inte resan dit. Det är väldigt mycket intellektuell analys, men trots att hon pratar mycket om känslor saknas den där riktiga närvaron och hjärtat.

I andra akten fick vi se ännu mindre av Ruby själv, då den bestod av en frågestund med en publik som inte riktigt visste vad de skulle fråga om. Istället förvandlades det till en sådan där självbekräftande, pseudodjup hyllningsfest som Londons medelklasspublik ibland tycks sukta efter. Men oftast är sådana frågestunder något som sker sporadiskt efteråt – inte en schemalagd del av själva föreställningen. Ruby förklarar att hon inkluderade dessa moment när hon först utvecklade föreställningen för medicinska sammanhang, och där fyller de säkert en funktion. Men det fungerar inte riktigt här på teaterscenen.

De bästa monologerna, i stil med Julia Sweeneys hyllade Letting Go of God, bygger på specifika intellektuella resonemang precis som Sane New World gör, men Sweeney guidar oss genom sin resa från hängiven katolik till ateist. Det som tänder gnistan där är att hon blottar de där personliga, sköra ögonblicken som skakat henne i grunden samtidigt som hon för fram sitt resonemang. Ruby verkar däremot redan ha nått slutet på sin intellektuella resa, eller åtminstone en viloplats, och har bestämt sig för att ge oss "bara fakta", vilket tyvärr känns som ett missat tillfälle.

Recenserad av James Garden

Sane New World spelas fram till den 14 mars på St James Theatre