RECENSION: Showstopper! The Improvised Musical, Apollo Theatre ✭✭✭✭✭

Dylan Emery, Justin Brett, Ruth Bratt, Andrew Pugsley, Lucy Trodd, Adam Meggido och Philip Pellew i Showstopper. Foto: Geraint Lewis. Showstopper! The Improvised Musical.

Apollo Theatre

30 september 2015

5 stjärnor

Köp biljetter till Showstopper!

Ett unikt dilemma för en teaterkritiker: hur recenserar man en föreställning som inte ens är skapad, än mindre repeterad? En musikal som saknar manus, partitur, tema och stjärna? Men där har vi det: det är precis den gåtan som Showstopper! The Musical utgör, när den i går kväll inledde sin första ordentliga säsong i West End på Apollo Theatre (efter att tidigare ha gjort gästspel).

Som Rodgers och Hammerstein brukar råda: Climb Every Mountain. Så nu kör vi.

Grundidén med Showstopper! är både underbart enkel och djävulskt svår. En handfull artister, en uppsättning mix-and-match-kostymer som är färgstarka och flexibla, några enkla IKEA-liknande scenografidelar (också färgstarka och flexibla), en trio skickliga musiker redo med riff och vamps i massor, en griffeltavla och en rapp, charmig värd: det är basingredienserna. Den unika smaken kommer från den oförutsägbara publiken.

Värden lockar fram önskemål från publiken: Vilken typ av musikal vill ni se och höra? Vilken musikstil? Hur ska öppningsnumret vara? Vilka teman ska utforskas? Några specifika vändningar i handlingen? Beroende på publikens vilja att vara knasig kan resultatet bli hisnande: en kinesisk fabel från 1800-talet om tvångsgifte, fjärilar och "spotted dick"-pudding, med musik i stil med Gershwin och Lloyd Webber, en form som skulle passa Mozart, en intrig om pingvinspillning och ett öppningsnummer inspirerat av Hair. Den typen av grejer. När önskemålen är inne sätter ensemblen igång att omedelbart skapa och framföra den begärda musikalen. På stående fot. Inget manus, inga repetitioner, inget skyddsnät. Bara kör!

Om du går på teater regelbundet har du säkert upplevt de där sällsynta, hemska men alldeles förtjusande ögonblicken när en skådespelare tappar repliken, en rekvisita går sönder, en dörr inte går att öppna eller en klänning spricker. Du känner igen det märkliga ögonblicket av en blandning mellan fasa och förundran som flimrar förbi i ansiktet på skådespelarna medan vissa kämpar för att fortsätta och andra gör hopplösa försök att kväva ett skratt. Showstopper! lever på sådana ögonblick; på sätt och vis är det adrenalinet från osäkerheten kring vilket val motspelaren ska göra som eldar på både komiken och kreativiteten.

Eftersom det var pressvisning tvingades värden gå i klinch med publiken och parera förslag på teman som skulle kunna leda till att ensemblen "försvann upp i sitt eget arsle". Hur som helst blev kvällens valda ämne Daily Mail och en berättelse om undertryckt, besvarad och hämndlysten kärlek bland dem som sätter agendan för den tidningen. Låter det torrt som en öken?

Philip Pellow, Andrew Pugsley, Justin Brett, Ruth Bratt, Lucy Trodd och Adam Meggido i Showstopper. Foto: Geraint Lewis

Det var helt hysteriskt.

Uppfriskande, nagelbitande spännande, gapskratt-framkallande, rått, satiriskt och med en polerad uppfinningsrikedom. Det finns inget liknande i West End. Det kan ta vägen precis vart som helst, göra vad som helst och säga eller sjunga vad som helst – och showen formligen gottar sig i det.

Det är en enorm mängd talang som mobiliseras vid varje Showstopper!-föreställning. Ensemblen varierar, men teamet består av Ruth Bratt, Justin Brett, Dylan Emery, Pippa Evans, Susan Harrison, Sean McCann, Adam Meggido, Philip Pellew, Andrew Pugsley, Oliver Senton, Lucy Trodd och Sarah-Louise Young. Inte en falsk ton eller ett misslyckat drag så långt ögat når. Som ensemble känner de varandra och varandras troliga val så väl, och är så bekväma med att improvisera fram material, att deras gemensamma prestation når en nivå av professionell finish som rent ut sagt är häpnadsväckande.

Det spelas traditionella musikaler i West End som inte ens kommer i närheten av det artisteri, den spänning och den rena briljans som Showstopper! bjuder på.

Dylan Emery är lysande som den elegante men bitande värden – hans samspel med publiken är suveränt, särskilt när andra akten börjar och han betar av de tweets som engagerade publikmedlemmar skickat in som förslag. Han ser också till att skeppet inte går på grund, genom att gripa in och stoppa handlingen varje gång han känner att skådespelarna behöver en paus, eller när en paus gör att en ny tanke sömlöst kan kastas in i mixen. Han är återhållsam med sina inhopp, men varje gång han gör ett höjs temperaturen ytterligare ett hack.

Dylan Emery i Showstopper. Foto: Geraint Lewis.

Särskilt utmärkta insatser gjordes av Ruth Bratt (som en ljuvligt hemsk chefredaktör, typen som skulle kunna föda Darth Vader medan hon sippar på en martini och ger en underpresterande journalist sparken), Pippa Evans (en praktikant med maktbegär och oförmåga till monogami), Sarah-Louise Young (en gåtfull åttioårig kaffetant), Andrew Pugsley (glasögonprydd tönt som trånar efter tjejen), Justin Brett (musiker-tönt som trånar efter tjejen) och Adam Meggido (allt-i-allo och limmet i gruppen, samt ett hysteriskt gästspel som homosexuell man som är öppen med varför hans kärleksliv havererade). Bara jag tänker på vissa av upptågen börjar jag skratta högt vid skrivbordet.

Jag kan fortfarande nynna på finalen i första akten, "My Time To Change", så smittsam var den spontana melodin. Det West Side Story-inspirerade "Snap! Crackle! Pop!" fick en att skratta tills tårarna rann, med massor av fejkade Jets/Sharks-poser som skulle få Jerry Robbins att rotera i graven. Den Mamma Mia-inspirerade "Things Are Gonna Change Round Here" var ytterligare ett glädjepiller, och jag önskar verkligen att jag kunde ha hört den vassa kärleksballad som Meggido och Brett sjöng om varandra och sin krossade romans igen. Musikaliskt var detta bättre än man har någon rätt att förvänta sig – smart, satiriskt och fantastiskt. Ett riktigt litet guldkorn till improviserat partitur.

Musikerna är häpnadsväckande i sin säkerhet. Ingen ser någonsin orolig ut över takten, tempoväxlingar eller oundvikliga tonartsbyten. Det finns säkert inrepeterade signaler som gör det lättare, men oavsett hur man ser det har dessa musiker den tuffaste kvällen i ett orkesterdike (eller på en scen) i West End, och de levererar gång på gång. Låtarna de dundrar ut är fulla av interna skämt beroende på vilka stilar de ombeds härma. Så mycket spelglädje.

Ingen annan publik kommer någonsin att få se den föreställning jag såg, precis som jag inte kommer att se den föreställning morgondagens publik får uppleva. På så sätt är Showstopper! helt unik. Och en fenomenal prestation.

Gå och se den, och gå sedan igen. Det är okuvlig, oemotståndlig underhållning skapad med otrolig skicklighet och fantasi. Den påminner en om hur genuint spännande och engagerande musikalteater kan vara.

Helt omisskännlig!

Showstopper! The Improvised Musical - Boka nu