RECENSION: Sunny Afternoon, Harold Pinter Theatre ✭✭✭✭

Tom Whitelock, Danny Horn, Damien Walsh och Oliver Hoare i Sunny Afternoon. Foto: Kevin Cummins Sunny Afternoon

Harold Pinter Theatre

20 oktober

4 stjärnor

Boka biljetter Efter att ha gjort rent hus på Olivier-galan är det inte konstigt att Sunny Afternoon har nått sin första födelsedag.

Berättelsen om The Kinks uppgång, fall och andra chans har varit en publikfavorit sedan premiären, men nu när den ursprungliga ensemblen har lämnat – är det fortfarande värt ett besök? Svaret är ett rungande ja; de nya förmågorna sprudlar av energi och har byggt vidare på originalproduktionens anarkistiska anda.

Handlingen är strikt biografisk men mer intressant än de flesta liknande produktioner. The Kinks var sannerligen inga främlingar för drama; inte nog med att de hade den ultimata syskonrivaliteten, de hade även den tvivelaktiga äran att vara det första brittiska bandet som blev utslängda från USA.

Även om berättelsen inte är jättedjup finns det känslosamma stunder, särskilt mot slutet när saker och ting verkligen börjar nystas upp för frontfiguren Ray Davies. Det finns också en snygg politisk underton när deras konservativa managers tvingas inse att tonårsidoler som The Kinks börjar bli den nya tidens aristokrati.

Pjäsen jobbar hårt för att sätta stämningen genom referenser till samtida band, även om vissa skämt blir lite väl interna emellanåt (av typen "det finns ett litet band som heter The Who, de har ni nog inte hört talas om"). Manuset är som bäst när det osar av spänning; det turbulenta slutet på första akten är gripande och matchar intensiteten i den högoktaniga rock'n'roll som visas upp.

På tal om musiken så är den tveklöst produktionens starkaste sida, vilket inte är förvånande med en sådan fantastisk låtkatalog att ösa ur. Musiken byggdes ofta upp i lager, med ett enkelt riff som fylldes på med fler och fler element på ett improviserat sätt tills den nådde ett euforiskt klimax. Det var ett briljant grepp som visade det enkla geniet bakom gåshudsframkallande låtar som Sunny Afternoon och You Really Got Me.

Det var dock inte bara gitarrtung rock, utan även mjukare och mer subtila toner; en a cappella-version av Days bjöd på vackra harmonier, likaså Too Much On My Mind, en rörande duett mellan Ray och hans fru Rasa. Allt backades upp av ett strålande liveband och fantastiska musikaliska prestationer från skådespelarna.

Danny Horn som Ray Davies. Foto: Kevin Cummins

Jag var först tveksam till Danny Horn som Ray; han är betydligt mindre av en naturlig showman än den Olivier-belönade John Dagleish som han ersatte. Hans röst och manér tycks dock fånga Davies mer effektivt, och han gjorde de mer finstämda låtarna till sina egna.

Oliver Hoare är elektrisk som den cross-dressande och spänningssökande Dave Davies, vilket måste vara en av West Ends roligaste (om än utmattande) roller. Damien Walsh förtjänar också beröm för sin insats som Mick Avory, där han stjäl showen med ett anmärkningsvärt och till synes evighetslångt trumsolo.

Megan Leigh Mason var i sin West End-debut en övertygande Rasa, som snabbt förvandlades från naivt fan till utmattad småbarnsmamma. Charlie Tighe och Gabriel Vick var också underhållande pompösa som bandets hopplösa men oförklarligt rika med-managers.

Ett återkommande irritationsmoment under första akten var ljudmixen, där de tunga gitarrerna överröstade det mesta av texten. Det tycktes ha löst sig efter paus, men det var ett problem även under den ursprungliga spelperioden – och det känns som en stor skam när det förtar de fina vokala insatserna. Miriam Beuthers kostymer fångar tidsperioden lysande; neonglada färger och utsvängda byxor varvat med riktigt skarpa kostymer.

The Kinks frontfigur Ray Davies sällade sig till de kända ansiktena på Harold Pinter Theatre för att fira sin skapelses första födelsedag. Baserat på denna föreställning lär den bli kvar ett bra tag till. BOKA BILJETTER TILL SUNNY AFTERNOON PÅ HAROLD PINTER THEATRE