RECENSION: Superhero, Southwark Playhouse ✭✭✭✭✭

Michael Rouse i Superhero. Foto: Alex Brenner Superhero Southwark Playhouse 30 juni 2017

5 stjärnor

Boka nu Stephen Sondheim brukar – mycket anspråkslöst – berätta att han aldrig skulle våga sig på en enmansmusikal, då formen helt enkelt är ”för svår” att få till. Och man förstår hans poäng. Det är komplicerat att skapa, för att inte tala om att upprätthålla, en känsla av dramatik när allt måste komma från en enda röst och ett enda perspektiv. Men på senare tid har vi sett en rad uppfinningsrika solopjäser – tankarna går till ”Tonight With Donny Stixx” och ”This Is Not Culturally Significant” – som på ett smart sätt löser de sceniska problemen med att befolka en scen med bara en skådespelare. Det var förmodligen bara en tidsfråga innan någon kom på tanken att sätta musik till detta. Och – se på fan! – här på Newington Causeway har just ett sådant verk dykt upp. Officiellt står Michael Conley för manuset, Joseph Finlay för musiken och Richy Hughes för sångtexterna. I praktiken arbetar de tre så tätt och sammanflätat att gränserna mellan deras discipliner suddas ut. Under regissören Adam Lensons trygga händer (assisterad av Grace Taylor), scenografen Georgia de Grey, med ljus av Sam Waddington och ljud av Andy Hinton, har de skapat vad som kanske är den bästa lösningen på enmansmusikalens ”olösliga” problem. Det är en 90-minuters hisnande berg-och-dalbana till föreställning utan paus. Man skulle nästan, lite skämtsamt, kunna föreslå en masterclass för Sondheim… bara för att visa honom hur det ska gå till.

Michael Rouse i Superhero. Foto: Alex Brenner

Så var kommer denna fantastiska upptäckt ifrån? För ett par år sedan tog Finlay och Hughes hem segern i Stiles and Drew New Song Competition med ett av de få nummer de hunnit skriva vid den tidpunkten: ”Don’t Look Down”. Berättelsen om en frånskild pappa som hamnat i kläm hos myndigheterna och klättrar upp i Big Ben utklädd till en Marvel-superhjälte, i protest mot hur orättvist fäder behandlas vid vårdnadstvister, slog an en ton hos publiken. Priset sporrade dem till handling, och nu – två och ett halvt år senare, efter flera provspelningar, workshops och med det värdefulla tillskottet av Michael Conley (”The Sorrows of Satan”) i teamet – får världen äntligen se resultatet.

Jag tänker inte avslöja något om handlingen, för den är så härligt genialisk och jag vill inte beröva er nöjet att upptäcka hur magnifikt listigt de manipulerar händelser, tid och rum. Det räcker med att säga att Lensons triumfartade regi av denna djävulskt intrikata väv, perfekt accentuerad av Waddingtons närmare 300 ljussättningar, är ett mindre mirakel i scenkonst och en välförtjänt belöning för de år av hantverksskicklighet teamet besitter.

Michael Rouse i Superhero. Foto: Alex Brenner

Hela ansvaret för berättandet vilar på timmens superhjälte, Colin Bradley – en ganska färglös och alldaglig figur, lite som en dyster Lawrence från ”Abigail’s Party”. På många sätt är han en oattraktiv och osympatisk karaktär, och dessa negativa egenskaper är skickligt inbyggda i hans personlighet för att skapa den konflikt som ett bra drama kräver. Han spelas med rakbladsvass precision och perfekt tajming av Michael Rouse, som tar oss med på en makalös resa. Rouse måste möta alla handlingens krav, oavsett om det gäller djupt dramatiskt skådespeleri eller medryckande shownummer. Utan att någonsin lämna scenen byter han kostym (även den av de Grey), flyttar runt möbler likt en hel scentrupp och gestaltar en rad andra karaktärer. (Om någon letar efter en prisvärd turnéföreställning, så är detta den!) Han har snarare en skådespelares än en sångares röst, och hans dans är kanske en smula ordinär, men det ger bara mer tyngd åt de stunder då han flyger över scenen i inspirerade infall. Hans prestation är full av överraskningar, inte minst i hans briljanta sätt att förvandla rekvisita i en till synes naturalistisk miljö.

Det centrala i denna upplevelse är den oklanderliga strukturen i Conleys manus och den precision som teamet förmedlar det med. Berättelsen har ett episkt anslag och behandlas med all den värdighet scenen kan uppbringa. Aristoteles skulle ha varit nöjd. Den fylliga, rytmiskt drivna och melodiskt tilltalande musiken framförs med bravur av kapellmästare Joe Bunker (klaviatur), Molly Lopresti (percussion… vänta bara tills ni hör de briljanta arrangemangen) och Stephen Street på bas. Finlays partitur rymmer en levande palett av stilar, alla valda med omsorg och presenterade med finess. Även om det kan finnas ett visst mått av förutsägbarhet i skildringen av en så ”genomsnittlig” karaktär som vår hjälte, är det definitivt ett medvetet val, och Finlay hanterar balansen mellan arioso och mer fristående nummer med total övertygelse.

Mr Sondheim, jag tror att du kommer att älska det här. Just det, de söker visst ett förlag också.

Spelas till den 22 juli 2017

BOKA BILJETTER TILL SUPERHERO