RECENSION: The Full Monty, Churchill Theatre (på turné) ✭✭✭✭

The Full Monty

Churchill Theatre

19 oktober

4 stjärnor

Boka biljetter

The Full Monty (Allt eller inget) är en av den brittiska filmhistoriens mest oväntade dundersuccéer någonsin. Den råa men rörande berättelsen blev en kassasuccé, slog Titanic vid BAFTA-galan och kammade till och med hem en Oscar för musiken.

Därför är det ingen överraskning att produktionen fortfarande turnerar efter succén i West End för två år sedan. Storyn är välbekant: med arbetslöshet och deppig vardag som bakgrund ser sex arbetslösa män från Sheffield vilket enormt gensvar en gästande grupp Chippendales får. De bestämmer sig för att gå samman, svälja stoltheten och övervinna sina personliga kamper för att starta en helt egen strippgrupp.

Trots manusets inneboende humor förblir The Full Monty en enormt fin berättelse med ett extraordinärt djup. Under den kärva nordengelska humorn ryms allvarliga och drabbande teman som självmord, depression och jämställdhet.

Martin Miller, Gary Lucy, Louise Emerick, Bobby Schofield, Rupert Hill och Andrew Dunn i The Full Monty. Foto: Matt Crockett

Pjäsen skildrar också manlig osäkerhet bättre än de flesta produktioner, oavsett om det handlar om Gaz oförmåga att försörja sin son, Daves komplex över sin vikt eller Lompers förvirring kring sin sexualitet. Det finns också en skicklig politisk underton i den något snobbige Gerald, som döljer sin arbetslöshet för att hålla skenet uppe. Med det sagt föll några av pjäsens skämt om de konservativa platt till marken – kanske föga förvånande i Bromley, som är ett säkert fäste för Tories!

Manuset är tveklöst en vinnare, så hur var iscensättningen? Föreställningen har inte förlorat något av sin slagkraft i flytten till scenen, tack vare Robert Jones stämningsfulla och mångsidiga scenografi. Denna flerskiktade struktur utvecklas ständigt: från att fånga stålverkets smuts och olja till att sakta förvandlas till en enkel och gemytlig arbeterklubb.

Scenbytena är smidiga och föreställningen använder sitt hyllade soundtrack sparsamt; man har kanske insett att musikalversionen av berättelsen misslyckades av en anledning!

Rupert Hill och Bobby Schofield i The Full Monty. Foto: Matt Crockett

Det är en välspelad pjäs, med en särskilt fin insats av Martin Miller som Dave, där han kombinerar bitande kvickhet med ett känsligt porträtt av en man som kämpar med sitt självförtroende. Andrew Dunn är också övertygande som Gerald, en konservativ herre som gått ner sig; scenen där hans fru konfronterar honom om hans dubbelspel är särskilt sorglig. En eloge bör också gå till Bobby Schofield som Lomper, en excentrisk före detta stålarbetare som kämpar med sin homosexualitet; Schofield bjuder på en härligt udda tolkning av en mycket speciell ung man.

Gary Lucy är ett märkligt val som Gaz. I filmen är karaktären ganska sträv och oslipad, medan den tidigare tonårsidolen Lucy ser ut som om han kunde ha klivit rakt in i Chippendales. Hans dialekt når inte heller hela vägen fram och tycks gå vilse någonstans i Penninerna. Han har dock en tilltalande charm och kemin mellan Gaz och sonen Nathan (Brook Exley) är väldigt fin.

The Full Monty är en mästarklass i brittiskt manusförfattande, och dess energi och känslighet förs smidigt över till scenen. Det är bullrigt och rått men också väldigt roligt – om turnén når din stad är den väl värd ett besök.

LÄS MER OM THE FULL MONTY PÅ TURNÉ HÄR