RECENSION: The Time Traveller's Wife, Apollo Theatre ✭✭✭✭

Vår egen "theatreCat" Libby Purves recenserar den nya musikalen The Time Traveller's Wife på Apollo Theatre i London.

Foto: Johan Persson The Time Traveller's Wife

Apollo Theatre

4 stjärnor

Boka biljetter VETENSKAPSFANTASY OCH ÄKTA KÄNSLOR

Jag brukar inte hänge mig åt anekdoter från premiärkvällen, men jag känner att jag måste nämna att i den stora bröllopssscenen kastade Joanna Woodward brudbuketten traditionellt bakåt, rakt i famnen på den ganska förvånade – och singel – ordföranden för Critics' Circle Drama Section, precis bredvid mig på rad L. Fullträff! Men faktum är att denna splitternya musikal, baserad på Audrey Niffeneggers romantiska sci-fi-bästsäljare, inte behöver flörta med någon. Den är, till denna gamla surgubbes förvåning (som ofta misstror musikaler baserade på kända filmer och HBO-serier), triumfatoriskt charmig och känslomässigt fängslande. Den är dessutom väldigt lättlyssnad (musiken av Joss Stone och Dave Stewart är pop-rock med ett hjärta av guld).

Foto: Johan Persson

När det gäller handlingen kanske ni redan känner till den, men annars kommer den här: Henry lider av ett unikt genetiskt tillstånd som gör att han plötsligt och olägligt försvinner och reser i tiden, fram och tillbaka, där han möter viktiga kvinnor i sitt liv – sin mamma, fru och dotter – i olika skeden av deras liv. Det finns vissa logiska luckor som får fysiker att rysa, och det faktum att han alltid dyker upp naken har både komisk och lätt obehaglig potential, men det möjliggör ett brett, utforskande känsloliv. Här finns trendiga teman: barndomsdrömmar och barndomstrauman, missförstånd och mognad genom livet, samt den romantiska kvinnliga tendensen att tro att man söker efter "Den rätte", den perfekta mannen du drömde om som barn och tonåring, främlingen du känner att du alltid har känt.

Foto: Johan Persson

Därför möter den lilla flickan Clare Henry mer än en gång, vid ungefär tio års ålder på en äng (ni förstår vad jag menar med att nakenheten kan kännas lite obehaglig, även om han lyckas hitta en filt att vira in sig i). Sedan blir tonåringen Clare försvarad av honom när en annan pojke antastar henne. Senare möts de på ett bibliotek, hon är nu äldre än vad han är, och hon kan informera den förskräckte unge mannen om att de är gifta "i framtiden". En öppning man kan tycka vore tillräcklig för att få vilken kille som helst att gå upp i rök i akut jakt på besöksförbud. Sedan ser vi dem i samma ålder och lyckligt gifta, men med hans tillstånd kvarstående: vilket för ett ögonblick får en att undra om det hela är en listig vädjan till kvinnor att förstå att det finns stunder då en make bara försvinner utan förvarning eller förklaring och återvänder i behov av kläder.

Foto: Johan Persson

Det är en udda handling, men skickligt berättad, även för de som aldrig läst boken eller sett filmen: Lauren Gundersons manus ser till att det är begripligt, precis som regissören Bill Buckhurst. Anna Fleischles roterande design där väggar blir skärmar möjliggör några riktigt eleganta illusioner när David Hunters Henry försvinner ut. Inledningen av andra akten är en riktig höjdpunkt, med fantastiska dock-effekter och suverän ljus- och projektionsdesign av Andrzej Goulding.

Mycket av föreställningens charm vilar på Woodward, som är en tilltalande uppenbarelse, öppen och intelligent, med en röst som en lärka. Eftersom produktionen har gjort det till lite av ett feministiskt uppdrag att bygga showen mer kring henne, en konstnär (vackra pappersskulpturer), snarare än bara kring den kronologiskt funktionsnedsatte Henrys äventyr, hjälper hennes personliga utstrålning enormt mycket.

Foto: Johan Persson

Det gör även musiken, med en uppriktig pop-ballad-känsla som är svår att inte tycka om, även om det bara är ibland som ett nummer blir riktigt minnesvärt. Bas-partierna är starkast, med några fina stunder från bipersonen Gomez (Tim Mahendron) och ett riktigt fenomenalt nummer mellan Henry och hans sörjande pappa (Ross Dawes) som får håren att resa sig på armarna när fadern, avundsjuk på sonens resor till det förflutna för att höra sin sedan länge döda fru sjunga igen, utbrister "I see her". Men genom hela stycket märker man texter som kan leva kvar länge: när Clare tröttnar på sin ständigt försvinnande make har hon starka pop-rader som "Treat me like a lover should / If you could change I know you would..." och han, som en tapper make, sörjer "I can't always be where I wanna be". Det finns alltså en intressant känslomässig röd tråd genom hela föreställningen. Och i slutet, något sällsynt i en rom-com, erkänner den med stor mognad inte bara dödligheten utan även extrem ålderdom. Det är en förvånansvärt vuxen show som kommer att få mycket kärlek från alla åldersgrupper.