RECENSION: The Wedding Singer, Troubadour Theatre, Wembley Park ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Kevin Clifton i  The Wedding Singer som nu spelas på Troubadour Theatre i Wembley Park

Kevin Clifton och Rhiannon Chesterman. Foto: The Other Richard

The Wedding Singer Troubadour Theatre, Wembley Park,

4 februari 2020

4 Stjärnor

Boka biljetter

Som en del av rom-com-genren är berättelsen om den ensamma bröllopssångaren ett välbeprövat koncept.  Huvudkaraktären är en person som spelar en avgörande och oftast lyckad roll i att hjälpa andra mot äktenskaplig lycka; men så fort deras egen lycka står på spel trasslar de till det ordentligt och tvingas se över sina relationer och få sitt liv på rätt kölar igen för att nå sin egen version av lycka.  Enkelt.  Inom musikalteatern kan rötterna spåras åtminstone tillbaka till 1964 års banbrytande 'Hello, Dolly!', en show med en fantastisk partitur och ett briljant manus av inget mindre än geniet Thornton Wilder.  Men även om formen har en självklar publikattraktion, uppstår ett problem i och med dess bekanthet: hur skapar man ett nytt och originellt grepp?  

Kevin Clifton i The Wedding Singer. Foto: The Other Richard

I det här fallet verkar energin komma från upphovsmännen Adam Sandler och Tim Herlihy, som utvecklade en kärlek för stand-up och aktuell satir under sin tid på legendariska US-showen 'Saturday Night Live', innan de förvandlade allt till 1990-talets populära kultfilm med samma namn.  Herlihy stannade kvar som manusförfattare för musikalversionen som skapades ett decennium senare, och använde både originalsånger och en mängd nya av kompositören Matthew Sklar och textförfattaren Chad Beguelin.  Mycket av showens tjusning ligger i den respektlösa, nästan juvenila SNL-humorn som genomsyrar karaktärernas tankar.  Men i likhet med den sortens parodier som är huvudingrediensen i dylika program, lämnar skämten inte alltid så djupa spår: de försvinner lika snabbt som de dyker upp och utgör tyvärr inte alltid en stadig grund för minnesvärd teater.  

Sandra Dickinson. Foto: The Other Richard

Det är synd, för jag uppskattade verkligen att se den här föreställningen.  En samling lösa skämt kan dock aldrig ersätta karaktärsutveckling eller en trovärdig handling.  Showen står eller faller därmed på sina rena underhållningskvaliteter.  Både ja och nej.  Författarna nöjer sig inte med att bara ge oss skratt, de vill också att vi ska bry oss om karaktärerna och deras öden.  För att föra oss närmare dem förlitar de sig på sentimentala ballader, av vilka det finns många, som fungerar som ett motgift till de mer skruvade inslagen i berättelsen.  

Kevin Clifton och Rhiannon Chesterman. Foto: The Other Richard

För att få allt detta att gå ihop satsar regissören och koreografen Nick Winston allt: han är en smidig regissör och en briljant arrangör av stora dansnummer som levereras rakt ut mot publiken som i en revy.  Sångerna – nästan två dussin – är alla mer eller mindre pastischer eller parodier på åttiotalsviten, och i de större numren får de en passande popvideo-känsla.  Winston är som allra bäst i dessa ensemblenummer, som är fyllda med oväntade och iögonfallande detaljer.  Hela ensemblen på 18 personer njuter uppenbart av dessa ögonblick, och särskilt Erin Bell sticker ut som en av showens absoluta höjdpunkter.  

I huvudrollerna ser vi Kevin Clifton som titelkaraktären Robbie Hart, ett välbekant och charmigt ansikte, men han hamnar stundtals i skuggan av sin briljanta och tonsäkra motspelerska Rhiannan Chesterman i rollen som Julia Sullivan.  För henne är denna produktion en triumf, då hon lyckas förbli trogen sin karaktär genom alla komiska utsvävningar som krävs av de andra.  Å andra sidan gör Jonny Fines en klockren insats som skurken Glen Gulia; steget från denna roll till Patrick Bateman i 'American Psycho' känns inte långt alls.  Han äger scenen med en fysik och utstrålning som gör det lätt att förstå varför både Sullivan... och Hart förblindas av honom.  

Andrew Carthy (George), Kevin Clifton (Robbie) och Ashley Emerson (Sammy). Foto: The Other Richard

Det är glädjande att se mörkare stråk under all 80-talsglitter, och det är ett av produktionens stora plus.  Vi måste också hylla Sandra Dickinson i rollen som den radikala mormodern Rosie, som är i toppform, precis som Tara Verloop i rollen som bästa vännen Holly.  Winston har hjälpt sin starka rollista att levandegöra detta galna persongalleri på bästa sätt.  Med Francis O'Connors mångsidiga scenografi och praktfulla kostymer, genialt ljussatt av Ben Cracknell, och ett band som levererar MD George Dyers nya arrangemang med rejäl kraft, är detta en förstklassig produktion för alla som söker underhållning den kommande månaden.  

Och vart bär det av efter de planerade föreställningarna på den här nya scenen?  Det återstår att se.  DLAP Entertainment lär kunna ta den här produktionen var som helst näst... varhelst bröllopsklockor ringer och hjärtan möts. 

The Wedding Singer spelas på Troubadour Wembley fram till 1 mars 2020.