RECENSION: The Wild Party, The Other Palace ✭✭✭

Frances Ruffelle som Queenie med ensemblen i The Wild Party. The Wild Party

The Other Palace

20 februari 2017

3 stjärnor

Boka biljetter

När Joseph Moncure Marchs berättande dikt ”The Wild Party” publicerades 1928 förbjöds den direkt på grund av sin skildring av en oanständig soaré, anordnad av vaudeville-artisten Queenie och hennes våldsamma älskare Burrs. År 2000 gjorde Michael John LaChiusas musikaladaptation debut på Broadway, och nu har den premiär (samtidigt som den firar den storslagna öppningen) på The Other Palace – teatern som tidigare gick under namnet St James.

”The Wild Party” sjuder av mörk kaxighet och ett hotande förfall. Handlingen bär på intressanta diskussioner kring fördomar, något som Michael John LaChiusa själv sagt att han känner sig ”manad att adressera och ifrågasätta”. En stjärnspäckad ensemble gestaltar ett galleri av manipulativa och djupt högmodiga karaktärer. Verket stoltserar inte med en invecklad eller strömlinjeformad intrig, utan fokuserar snarare på festdeltagarna som dränker sig i alkohol mitt under 1920-talets förbudstid, och vars falska fasader rämnar allteftersom natten djuper. Till en början var jag inte helt såld; det händer så mycket samtidigt att det, även om det är spännande, blir ganska intensivt – mitt huvud snurrade som morgonen efter en fest hos Gatsby. Det är först i slutet av första akten som allt verkligen hettar till och hamnar i fokus, när ensemblen framför numret ”Gin”. Där står Burrs i ett badkar fyllt av sprit och sjunger lead, omgiven av berusade festprissar som klätt av sig samvetet för att kasta sig in i lustfylld utsvävning. Vid det här laget längtade jag efter en fjäder i håret, att få svepa en flaska champagne och bli en del av det dekadenta kaoset.

John Owen-Jones som Burrs och Victoria Hamilton-Barritt som Kate med ensemblen i The Wild Party

John Owen-Jones (känd för sina roller som den hjältemodiga Jean Valjean och den gåtfulle Fantomen på Operan) spelar en plågad Burrs, som drivs till våld av Queenies promiskuösa leverne. Hans röst är felfri och hans aggressiva utbrott i ”How Many Women in the World” är fullkomligt briljant. Frances Ruffelle, originalversionen av Eponine i ”Les Misérables”, tillför en känsla av bräcklighet och flärdlöshet till Queenie, vilket fungerar utmärkt för en karaktär på randen till självdestruktion.

Gloria Obianyo och Genesis Lynea går helt upp i rollerna som duon ”bröderna” D’Armarno under Drew McOnies regi. Jag glömde faktiskt bort att det var två kvinnor som spelade motsatta kön, vilket gjorde det korta ögonblicket med en topless ”bror” extremt berörande och betonade samhällets förmåga att förtrycka vissa grupper av människor.

Victoria Hamilton-Barritt som Kate i The Wild Party.

Victoria Hamilton-Barritt spelar Kate med en slående attityd och har en röst som är perfekt skapt för rock och jazz; det rökiga rock-gunget som jag suktat efter sedan jag såg henne i ”Murder Ballad” är i toppform, och hennes framförande av ”Black is a Moocher” är helt makalöst. Hamilton-Barritts bluesiga klang passar perfekt till både LaChiusas partitur och Theo Jamiesons orkestrering – det smälter in i jazzpastischen som varmt smör.

Överlag är det det kreativa teamet som är föreställningens sanna stjärnor, i synnerhet regissören och koreografen Drew McOnie med sin intensiva och händelserika iscensättning och sina eleganta men oberäkneliga rutiner. McOnie har tydligt en unik vision och har kartlagt verket med stor finess; inget hörn av scenen lämnas någonsin tomt, utan fylls ständigt av action, en flirtig invit eller en dimmig cigarettkyss. Richard Howells ljusdesign är stilfullt klassisk och Theo Jamiesons arrangemang är strålande livfullt med en härlig känsla av spontanitet.

Genesis Lynea och Gloria Obianyo som bröderna D'armano med Frances Ruffelle som Queenie i The Wild Party.

Även om ”The Wild Partys” höga tempo håller rytmen uppe och undviker svackor, fanns det stunder då jag inte visste var jag skulle fästa blicken. Jag är säker på att jag måste ha missat något, för jag känner att jag borde ha blivit handlöst förälskad i uppsättningen. Trots detta är jag djupt imponerad av både orkestern och skådespelarna som har en smittande energi. Namnet ”Drew McOnie” har etsat sig fast i mitt minne som en kraftfull regissör och spännande koreograf, och jag ser verkligen fram emot hans framtida arbeten.

Michael John LaChiusas ”The Wild Party” spelas på The Other Palace fram till den 1 april 2017.

BOKA BILJETTER TILL THE WILD PARTY