RECENSION: Well-Strung, Live At Zedel ✭✭✭✭

Jennifer Christie recenserar stråkkvartetten Well-Strung på Crazy Coqs, Live at Zedel i London.

Well-Strung

Crazy Coqs, Live at Zedel

7 oktober 2018

4 stjärnor

Well-Strungs webbplats Well-Strung är en stråkkvartett med en modern twist; de framför klassiska verk av bland andra Bach och Mozart samtidigt som de sjunger elektrifierande harmonier av kända pophits. Kvartetten ger nu två exklusiva konserter i London på kabarénätstället The Crazy Coqs. Redan 1981 fick fenomenet Hooked on Classics purister att darra av indignation över att konstmusiken besudlades. Men hos den breda massan föddes samtidigt en uppskattning för genren. Om du missade det, rörde det sig om populära klassiker till ett discokomp. Well-Strung tar konceptet ett kvantsprång längre. Med inspiration från Glee har denna traditionellt sammansatta kvartett – bestående av första- och andraviolin, viola och cello – skapat mashups av den klassiska repertoaren och poplåtar, vilket resulterar i ett program fullt av finurliga vändningar. Pricken över i:et är att de inte bara alla sjunger magnifika solon, utan även bjuder på fantastiska, täta a cappella-harmonier. Klassiska musikpurister skulle förmodligen föredra termen fusion. De musikaliskt starkaste exemplen på detta konstgrepp är sammanflätningen av Copelands Rodeo med en poplåt av Taylor Swift, samt deras mashup av Vivaldis Vintern med Lady Gagas Paparazzi. Det hade varit intressant att veta tankarna bakom musikvalen – var de rent musikaliskt motiverade eller fanns det en tematisk koppling? På första violin och ofta som leadsångare hör vi Edmund Bagnell, vars inledande sång i ”Be My Baby” var ljuvlig. Bagnell sjöng även ett gripande parti i Cohens Hallelujah till Daniel Shevlins cellsolo. Chris Marchant (andraviolin) visade sin mångsidighet genom att byta till akustisk gitarr och ta täten i en Ed Sheeran-låt som vackert blandades med Jesus bleibet meine Freude. Tillägget av Bach-melodin på viola, spelad av Trevor Wadleigh, var inspirerat. Arrangemangen är så täta att a cappella-partierna framstår som en välkommen och enkel kontrast. Ytterligare dynamik skapades genom ett oväntat men glädjande gästspel av sopranen Lisa Pullman, vars rena toner gav en extra dimension åt Moon River.

Att kunna spela i en stråkkvartett helt utantill är en bedrift i sig, men att både spela och sjunga samtidigt är nästan ofattbart svårt. Rent ut sagt är skicklighetsnivån häpnadsväckande, men materialets komplexitet kräver sin tull och det förekom smärre dalar i intonationen både instrumentalt och vokalt. Dessa små skavanker förtog dock inte helhetsupplevelsen, och stunderna av skönhet och glädje var mer än tillräcklig kompensation.

Framför allt bär den levande energin i framträdandet publiken fram till stående ovationer, vilket kräver ett medryckande extranummer och ger kvällen en sprudlande avslutning.

Well-Strung gör ytterligare ett framträdande på Live at Zedel ikväll (8 oktober).

LÄS MER OM WELL-STRUNG