FÖRHANDSVISNING: Europe After The Rain på Mercury Theatre, Colchester

Paul T Davies tar en titt på Oliver Bennetts Europe After The Rain och talar med ensemblen som nu repeterar inför säsongen på Mercury Theatre i Colchester.

Natasha Kafka, James Alexandrou och Anna Koval repeterar Europe After The Rain. Foto: Robert Day Jag ska erkänna ett visst "skryt" gällande Oliver Bennetts surrealistiska, roliga och obehagliga nya pjäs. Jag satt i juryn för Mercury Theatre Playwriting Prize 2017, och i den andra omgången propagerade jag för Europe After The Rain. Faktum är att jag självsäkert sa: "Här har vi vinnaren", ett av de få tillfällen då jag kände att jag faktiskt visste något om pjäser. Den vann mycket riktigt, och nu ska Mercury sätta upp Olivers vision så att en bredare publik får höra hans unika röst. Jag träffade skådespelarna James Alexandrou (Will), Simon Haines (Max), Natasha Kafka (Marta) och Anna Koval (Yana) samt regissören Cara Nolan mitt under repetitionerna.

Cara Nolan regisserar Europe After The Rain på Mercury Theatre Colchester. Foto: Robert Day

Pjäsen utspelar sig i en nära framtid där USA har lämnat Nato, flyktingar strömmar in i Västeuropa och på en låtsasstrand någonstans i England samlas karaktärerna för att höra resultatet av ett val som kan ge makten till ett högerextremt parti. Jag började med att fråga ensemblen om deras första tankar och reaktioner på pjäsen, och unisont (trots att jag pratade med dem separat) hyllade de kvaliteten på manuset. Anna, som spelar Yana, är själv författare och blev ständigt överraskad av manuset: ”Yana är isolerad i sin egen värld, en kvinna som tvingats fly och som måste vara redo att packa ihop och ge sig av när som helst. Vad jag har upptäckt under processen, och genom den bakgrundshistoria vi skapat för henne, är att hon är skräckslagen för att möta den förlust och ensamhet hon gått igenom, och hon har kanaliserat det i handlingar som är irrelevanta men som håller henne vid liv.” Detta har verkligen påverkat hennes relation till dottern Marta, och Natasha Kafka känner att detta är den perfekta pjäsen för hennes debut inom talteater. ”Hon verkar visserligen mognare än sin mamma”, säger hon, ”men hon är mer än bara en vresig tonåring. Hon har släpats från plats till plats, ibland av goda skäl, men hon längtar efter att slå rot. Den stora uppenbarelsen för mig är att Marta kläcker ur sig rena sanningar, och de andra karaktärerna borde verkligen lyssna på henne!”

Natasha Kafka repeterar Europe After The Rain. Foto: Robert Day

För James Alexandrou hade pjäsen en mer personlig klangbotten: ”Så fort jag läste den kände jag att det här var karaktärer vars röster (och samhällsklass) riskerar att fasa ut från scenen. Jag reagerade på en rent visceral och emotionell nivå, och miljön ligger nära min egen uppväxt. Vi hör dessa röster allt mer sällan – åtminstone inte på det komplexa sätt som de är skrivna här. Jag är fortfarande i ett tidigt skede av att hitta djupet i karaktären, men när jag gräver vidare inser jag att hans vrede kommer från en plats av djup smärta – och att skuggan av hans döda far och dennes handlingar har format Wills liv för alltid.”

Simon Haines. Foto: Robert Day

Wills far var en högerextrem politiker, och sonen verkar göra uppror mot allt som pappan stod för. Men ankomsten av Max, Wills bästa vän som han inte sett på fyra år, blottlägger obekväma sanningar. Simon Haines, som jag har sett bokstavligen pryla upp sig själv i en timme under ledning av kampkoreografen Craig Hamblyn, älskar manusets berättande och känner att Max i hög grad är en vägvisare: ”Han är en sorts färjkarl som flyttar människor från en värld till en annan. Jag upplever honom som en nästan schamanistisk, mystisk karaktär, även om han verkar vara en helt vanlig snubbe som är lite vilse. Han försöker desperat ställa allt till rätta, tills han tvingar fram sanningen i ljuset.”

James Alexandrou. Foto: Robert Day

Om allt detta får pjäsen att låta väldigt tung, är det värt att poängtera hur rolig den är, och komiken är lika överraskande som avslöjandena. Max lider till exempel av narkolepsi och faller då och då handlöst till marken när han plötsligt tappar medvetandet – det är detta som Craig har repeterat. Och för James är pjäsen rolig för att karaktärerna är så igenkännbara; alla är eniga om att eftersom Oliver Bennett också är skådespelare är pjäsens rytm och tempo noggrant och vackert uppbyggda. Surrealismen är också humoristisk, och både Anna och Natasha känner att fynden de gör i sanden, själva föremålen, är som delar av karaktärerna som upptäcks. Scenbilden är kraftfull och originell. Simon Haines sammanfattar det bra när han säger att pjäsen har en ”mörk energi”. Den har dessutom ett fantastiskt soundtrack, till stor del tack vare karaktären Max.

Entusiasmen som ensemblen och regissören känner för pjäsen är smittsam, och den cyniske skulle kunna säga att de får betalt för att vara entusiastiska. Men så är inte fallet här; de älskar uppenbarligen den upptäcktsresa de gör med manuset, och när scenografin väl är på plats kommer detta att vara en ny pjäs som publiken kommer att minnas länge.

Europe After The Rain spelas på Mercury Theatre Colchester från 25 maj till 9 juni 2018.

BOKA BILJETTER TILL EUROPE AFTER THE RAIN NU