Recensionskoll: Musikalen Grease på Dominion Theatre i London

Musikalen Grease hade premiär på Londons Dominion Theatre i veckan. Vi har djupdykt i recensionerna för att se om Grease fortfarande är namnet på allas läppar!

Ensemblen i Grease NYHETSUPPDATERING: Grease återvänder till Dominion Theatre under 2023. Mer detaljer här.

Nikolai Fosters uppsättning är strålande underhållande och bjuder på en enorm energi i de stora dansnumren signerade koreografen Arlene Phillips, med knivskarpa formationer och rytmiska 50-talsmotiv. Ensemblen framför filmens titellåt som ett manifest fyllt av uppror och missnöje, och den här versionen bygger mer på Jim Jacobs och Warren Caseys råare originalmanus och partitur från 1971. Vissa av dessa låtar är lättglömda, men Dannys ”How Big I’m Gonna Be” bjuder på en glimt av självinsikt bakom all ”cool kille”-attityd. ”Mooning”, en söt förälskelse mellan två bikaraktärer, ger utrymme för Noah Harrisons svävande falsett.

Lyndsey Winship The Guardian ✭✭✭

Olivia Moore som Sandy och Dan Partridge som Danny

Föreställningens stora utropstecken är Olivia Moore som Sandy, som framstår som betydligt tuffare än den andra Olivia (Newton-John) som spelade rollen på film. Moores Sandy är definitivt en ”ordentlig flicka”, men hon har en ryggrad av stål och fördömer sina nya skolkompisars billiga upptåg med moralisk skärpa. När hon slutligen drar på sig läderkläderna i slutet landar det helt annorlunda: det görs med en ironisk glimt i ögat och med det tydliga syftet att visa Danny att det faktiskt går att förändra sig. Hon försöker statuera ett gott exempel, snarare än att bara försöka charma honom (även om hon gör det också).

Andrzej Lukowski Time Out ✭✭✭

Glädjelöst är ordet. Denna version av den älskade high school-musikalen har ett hårt skal av professionalism, men undertill är den färglös, charmlös och tom på energi. Kärlekshistorien mellan ”bad boy”-Danny och präktiga Sandy är intetsägande och drunknar i ett hav av tonårsdrama-klyschor. De bekanta låtarna håller fortfarande måttet, men bara ett fåtal av de stora numren – ”Greased Lightning”, ”Hopelessly Devoted to You” och ”Hand Jive” – har verklig röststyrka eller koreografisk lyskraft.

Nick Curtis Evening Standard ✭✭

Peter Andre som Vince Fontaine Det grundläggande problemet med den här uppsättningen är att den känns kluven mellan dyster realism och full gas på en sockerstinn verklighetsflykt. Den gör utfall mot det förstnämnda – antydningar om gängbråk, problem med polisen eller en mer djupgående blick på sexuella trakasserier – men löper aldrig hela linjan. Fast med tanke på den förtjusning som fansen visade under slutetappens ”singalong megamix”, misstänker jag att det är den mjukare, mer inbjudande sidan av Grease som kommer få publiken att fortsätta fråga ”Tell me more, tell me more”. Marianka Swain London Theatre ✭✭✭ BOKA BILJETTER TILL GREASE Gå med i vårt nyhetsbrev Grease – Produktionsbilder