En återblick på historiens första Colchester Fringe Festival

Paul T Davies blickar tillbaka på den allra första Colchester Fringe Festival.

Den första Colchester Fringe Festival visade sig bli en dundersuccé, som fyllde lokaler över hela staden med teater, ståuppkomik, familjeföreställningar och mycket mer. Jag brukar fokusera på teater, och då jag själv medverkade med en egen föreställning på festivalen var jag lite begränsad tidsmässigt, men mitt mål var att se ett så brett och varierat utbud som möjligt. STÅUPPKOMIK Luke Poultons Bad Movies är en lysande föreställning fylld av kärlek till riktigt usla filmer, där jag introducerades till några "klassiker" jag numera bara måste se – jag menar, Shark Exorcist skriker ju efter en visning! Det finns så mycket skräckfilm jag inte hade en aning om! En genomgående underhållande introduktion till DVD-reans mest udda hörn. (4 stjärnor) Every Thing I Know I Learned from Eurovision av Jo Fletcher Cross var oerhört rolig och handlade om det strålkastarljus av glitter som tävlingen kan sprida över en svår uppväxt. Det fanns många starka sekvenser, men ett något för långt ”pausnummer” med kazoo-spelande Lee Ashcroft drog ner på tempot. Idén är god men behöver förfinas, och stycket kändes lite som ett work-in-progress. Här finns dock massor av potential, och Eurovision-älskarna i publiken fick mig att framstå som en amatör! (3 stjärnor) Jag kände liknande inför Drag Bingo med värden Shar Cooterie. Detta var en avslappnad och rolig timme med bingo, men det kändes spretigt. Att bjuda in publiken att skicka frågor som värden svarade på gav ett trevligt inslag av ovisshet, men kändes lite som utfyllnad. Fler sångnummer och en ännu ruffigare bingoutropare hade inte skadat, men det fanns mycket att roas av. (3 stjärnor) FAMILJEFÖRESTÄLLNINGAR. Det bjöds på flera fina familjeföreställningar och två magishower stack verkligen ut. Saska: Bull in A China Shop var fantastiskt skoj, med en karaktär i form av en utländsk magiker (födelseort oklart!) som balanserar på gränsen till inkompetens men som faktiskt genomför riktigt imponerande trick. Strålande samspel med de yngre i publiken och tillräckligt med pappa-skämt för att tillfredsställa föräldrarna! (4 stjärnor) Entrée av Jose Pedro Fortuna (Portugal) var en förtjusande upptäckt. Även här möter vi en tillsynes inkompetent magiker, men han adderar en suverän serie slapstick, arbetar briljant med rekvisitan och bygger upp mot ett tillkännagivande som vi aldrig får höra! Utmärkt komisk tajming rakt igenom – en mästarklass i att hålla en publik engagerad, från små barn till förtjusta vuxna! (4 stjärnor) Roligt också att välkomna en ny pjäs skriven och regisserad av Jaz Skingle, som tillhör festivalens unga talanger. Ghost Therapy utspelar sig på Dr. Souls klinik, där hon hjälper personer med problem i efterlivet och möter en rad olika "klienter". Skämttätheten är hög, och även om tajmingen var något långsam vid den första föreställningen byggdes pjäsen upp till en hysteriskt rolig klimax när Dr. Soul tvingas möta sina egna fobier. Ewan Purser stal showen i rollen som assistenten Ryan. En mycket rolig och välstrukturerad pjäs med ett spöklikt roligt uppträdande av Emma Pallet som Spectret. (3 stjärnor) TEATER OCH DANS. Enastående insatser från Radio Vision som presenterade två korta radioteatrar, snyggt iscensatta som visuella upplevelser. Båda pjäserna är skrivna av Griff Scott. Den första, Jumbo, var en underhållande berättelse baserad på det välkända landmärket i Colchester, ett viktorianskt vattentorn lokalt känt som just Jumbo. Men det var den andra pjäsen, Number One North Sea, som verkligen blev en av festivalens höjdpunkter. Vackert framförd av hela ensemblen var det en gripande och originell historia som effektivt skalades av lager för lager för att överraska publiken. Detta är ett verk som förtjänar ett fortsatt liv på scen. (5 stjärnor) Från Italien presenterade Birbanti Let’s Try Gay, där två heterosexuella manliga vänner möts för att spela in en porrfilm efter att ha förlorat ett vad. Men pjäsen handlar förstås inte om själva mötet i sig, utan är en ömsint och rar skildring av manlig vänskap, osäkerhet och mäns svårighet att uttrycka känslor. Välspelat med ett slut som antyder att mötet betydde mer för den ene än för den andre, vilket lämnar mer att utforska. (4 stjärnor) Back to the Roaring Twenties var ett fantastiskt dansnummer från Movement Space. Även om det saknades en tydlig röd tråd mellan det glada 20-talet år 1921 och 2021, så fanns känslan där genom det enastående soundtracket, Jonathan Prestleys suveräna koreografi och dansarnas enorma energi. (4 stjärnor)

Fringe-festivalen var en fantastisk upplevelse och bevisade att det finns ett stort intresse för den här typen av festivaler i staden. Vi ser fram emot nästa år och hoppas att evenemanget växer ytterligare!

Colchester Festival Fringe webbplats Gå med i vår sändlista