RECENSION: En midsommarnattsdröm på Shakespeare's Globe, London ✭✭✭

Matthew Lunn recenserar William Shakespeares En midsommarnattsdröm som nu spelas på The Globe i London.

Ekow Quartey (Lysander) och Faith Omole (Hermia). Foto: Tristram Kenton En midsommarnattsdröm

Shakespeare's Globe, London

3 juli 2019

3 stjärnor

Boka nu

En midsommarnattsdröm är en av Shakespeares mest lättillgängliga pjäser, en tidlös fars kryddad med magi. Hans eget måttstock för framgång var publikens respons, och det sägs ofta att han skulle ha blivit förfärad över att se sina verk närstuderas akademiskt. Med det i åtanke är denna uppsättning en tveklös succé; det är sällan man ser en publik ha så genuint roligt, till och med på en pressvisning (jag själv brast ut i jubel vid minst ett tillfälle).

Det första som slår en är det psykedeliska färgschemat – en kaskad av gult, rosa och grönt som tillsammans med återkommande musikaliska inslag skapar en karnevalsaktig stämning. Till en början kändes det som att produktionen ansträngde sig lite för mycket. Bilden av en uppenbart kidnappad Hippolyta (Victoria Elliott) som välkomnas av en Theseus (Peter Bourke) i rosa diktatorsmundering lämnade mig ganska kallsinnig. När de fyra älskande klev ut i svartvita kläder – där byxorna av någon anledning alltid kontrasterade mot överdelarna – bef义rade jag att all finess gått förlorad. Men dessa öppningsscener hör till de torraste i Shakespeares komiska katalog. När de enkla hantverkarna gör entré, med en Bottom (en dominerande rollprestation av Jocelyn Jee Esien) som ogenerat tar över scenen, börjar uppsättningen hitta sin rätta röst.

Victoria Elliott som Titania. Foto: Tristram Kenton

Det är helt prestigelöst fånigt; från Oberon (också Bourke) som proklamerar "jag är osynlig" iklädd något som liknar ett uppsvällt sjövidunder, till valet att använda en publikmedlem som 'Starveling' (vilket ger utdelning i finalscenerna), så matar föreställningen oss stadigt med skratt. Det är en sorts sockerchock och ett strålande exempel på värdet av det övertydliga. Samtidigt ger det utrymme för eftertanke att de bäst skrivna komiska dialogerna kom från de fyra älskandes mer nyanserade rolltolkningar. Detaljerna i Hermias (Faith Omole) och Helenas (Amanda Wilkin) förälskelse och rättmätiga vrede – skildrade genom två utmärkta prestationer – kompletterade vackert Lysanders (Ekow Quartey) storstilade uppvaktning av den förstnämnda och Demetrius (Ciaran O’Brien) skräck inför den senare. Allt kulminerade i en fantastiskt iscensatt konfrontation efter att Puck utövat sin magi. Trots underhållningsvärdet i det storslagna, visade dessa kontrasterande scener just var gränsen går för det övertydliga.

Jocelyn Jee Esien som Bottom. Foto: Tristram Kenton

Även om helhetsintrycket är lyckat var det några detaljer som inte riktigt landade hos mig. Idén att låta Puck-rollen rotera mellan skådespelarna – ibland efter varje replik – var intressant utan att egentligen tillföra något djup, och man lyckades inte helt utnyttja de komiska möjligheter detta gav. Det finns också en hel del nyskriven, modern text invävd i manuset. Detta fungerade generellt bra för hantverkarna (och i synnerhet Bottom), men kändes malplacerat när det talades av de älskande paren. Det kan vara en smaksak – två av mina favoritprestationer var Billy Seymours Flute och Victoria Elliotts Titania, som båda gav mer klassiska tolkningar av sina karaktärer. Likväl fanns det stunder där scriptets skönhet och humor hamnade i skuggan av uppsättningens praktfulla inramning. På många sätt exemplifierar det faktum att Pucks slutmonolog dränktes i ett briljant koreograferat shownummer både produktionens stora styrkor och dess små svagheter – det är en glimrande föreställning som står stadigt på egna ben, men som ibland offrar innebörd för ren underhållning.

SHAKESPEARE'S GLOBE WEBBPLATS