RECENSION: A Steady Rain, Arcola Theatre ✭✭✭✭

David Schaal och Vincent Regan i A Steady Rain. Foto: Nick Rutter. A Steady Rain Arcola Theatre

17 februari 2016

4 stjärnor Boka online

Pjäsens debut på Arcola känns vältajmad med tanke på den pågående debatten om korruption inom den amerikanska poliskåren.

Pjäsen, som hade premiär på East Riding Theatre i Beverley förra året, utforskar de suddiga gränserna mellan moral och frestelse. Handlingen kretsar kring konsekvenserna efter att två poliser av misstag lämnat tillbaka en vietnamesisk pojke till den amerikanske seriemördaren Jeffrey Dahmer.

I centrum står två poliser från Chicago: Denny (Vincent Regan) är den dominanta alfahannen mot David Schaals trasiga och eftertänksamma Joey. Paret har vuxit upp som skolkamrater, tagit värvning i poliskåren och patrullerar nu tillsammans. Denna pjäs för två skådespelare växlar sömlöst mellan nutid och dåtid, och är effektiv i sina individuella monologer som kryddas med action i realtid.

Vincent Regan i A Steady Rain. Foto: Nick Rutter

Regan har själv medgett att hans karaktärs moraliska kompass är skev, och det är sannerligen inte svårt att förstå varför. Han är förtjust i våld, intolerant och fallen för frestelser och laster – en osympatisk karaktär som inledningsvis har svårt att vinna publikens medkänsla, inte minst på grund av hans stereotypa syn på människorna han möter i tjänsten.

Det är till och med svårt att förstå varför Joey är en ständig gäst vid deras middagsbord, ända tills vi inser att deras olösliga band delvis beror på att Denny "räddade" Joey från en nedåtgående spiral av alkoholism. Det tar ett tag för historien att komma igång, men det är deras vandringar genom stadens mer problemfyllda kvarter som leder till det ödesdigra mötet med oåterkalleliga konsekvenser.

David Schaal i A Steady Rain. Foto: Nick Rutter

Pjäsen undviker den typ av våld som många regissörer skulle ha valt för att tvinga fram en reaktion hos publiken. Istället för att frossa i Jeffrey Dahmers faktiska illdåd låter man publikens egen fantasi skena iväg.

Det är i andra akten som vi börjar få en aning om hur händelsen tär på hans känslomässiga välmående, parat med besvikelsen över att ha blivit förbisedd vid en befordran till kriminalinspektör. Regan glänser här i sin frustration med sin tåliga fru Connie, sin hängivelse till barnen Sam och Noel, och visar till och med en överraskande vänlighet mot sin långvariga älskarinna, den prostituerade Rhonda, som han hoppas kunna hjälpa in på en sekreterarutbildning. Inslagen av videomontage fungerar väl för att visa inte bara lyckligare tider, utan en tid som de definitivt aldrig kan återvända till.

Vincent Regan i A Steady Rain. Foto: Nick Rutter Manusförfattaren Keith Huff (som även skrivit för Mad Men) beskrev pjäsen som "två snutar, ett bord, stolar och två kaffekoppar" som berättar historien, och Ed Ullyarts scenografi låter publiken uppslukas helt. Genom att avstå från onödig rekvisita – bortsett från en jacka med rött foder och en vattenkylare – förstärker den minimalistiska inredningen och det rökiga, dova ljuset polisernas inre kaos. Arcola är en idealisk scen för denna kammarspel – med fokus enbart på de två huvudrollernas prestationer blir det intimt och känns ibland som om vi tjuvlyssnade i deras vardagsrum. Och trots stunder av total förtvivlan finns det kvicka oneliners som håller publiken road.

Det händer dock att händelseförloppet går lite väl fort fram för att kännas trovärdigt, vilket resulterar i några bleka scener. Och trots att Schaal briljerar i sin roll som den underordnade vännen, får vi aldrig riktigt se Joeys nedåtgående spiral eller ens hur han ser på sin relation till barndomsvännen.

Där pjäsen verkligen imponerar är dock i skildringen av polisernas eget lidande. Vi hör så sällan perspektivet från de som har skjutit civila att det är lätt att bara avfärda dem som hjärtlösa mördare. Pressen har redan dragit den slutsatsen, och Joey beskriver dystert hur paret har blivit syndabockar – inte bara i media utan även inom den egna poliskåren. I det avseendet är det inte förvånande att pjäsen beskrivs som att den utspelar sig i en "inte alltför avlägsen dåtid" – det skulle kunna vara förra året, förra veckan eller till och med igår.

Det "stadiga regnet" förblir en symbol ända tills det slutligen faller – men denna gång på riktigt. Denny står dystert under det med ryggen vänd mot publiken, i vad som antyds vara ett rituellt försök att tvätta av sig sin skuld.

Men frågan kvarstår om vi någonsin kan bli moraliskt "rena". Kan Denny och Joey någonsin bli förlåtna för sitt misstag? Och kommer deras strävan efter upprättelse någonsin att bära frukt?

Med sitt tema kring skjutvapenvåld lämnar pjäsen en långvarig eftertanke kring inte bara polismaktens effekter utan även deras svåra situation långt efter att ridån gått ner. Enastående teater.

A Steady Rain spelas på Arcola Theatre fram till 5 mars 2016. Boka nu. Läs vår intervju med Vincent Regan och David Schaal.