RECENSION: A Woman Of No Importance, Richmond Theatre ✭✭

Julian Eaves recenserar Oscar Wildes A Woman Of No Importance vid Richmond Theatre under dess brittiska turné.

A Woman Of No Importance

Richmond Theatre

18 september 2019

2 Stjärnor

Turnéplan i Storbritannien

Förra året erbjöds en uppsjö av Oscar Wilde-pjäser på Vaudeville Theatre i West End; det inkluderade magnifika succéer – som Jonathan Churchs perfekta 'An Ideal Husband' – och en del mindre lyckade alster. Det här manuset hör till de senare – en problematisk blandning av salongskvickheter och klumpig melodram: regissören Dominic Dromgoole ansågs ha rollsatt pjäsen klokt och balanserat de två motstridiga stilarna efter bästa förmåga när den spelades i West End. Men inför turnéversionen – med helt nya skådespelare – verkar något ha gått snett.

Det vi serveras nu, med start i Richmond, är en rejäl bit 'English Heritage'-teater som varken fungerar som en lättsam, vass komedi eller som en djuplodande Ibsen-liknande granskning av det sena 1800-talets ojämlika könsroller och sociala moral. För den som inte förstår engelska kan man dock njuta av Jonathan Fensoms fantastiskt vackra kostymer – de är rent utav hänförande – och känna sig nöjd med det. Faktum är att det nog funnits mer pengar att tjäna på att låta publiken komma tidigt (denna produktion lär främst locka en mogen publik med gott om tid och pension), bli fotograferade i dessa magnifika kläder i de vackra scenografierna som skapats för att visa upp dem. Det hade nästan varit en mer givande upplevelse än att sitta ett par timmar i salongen under själva pjäsen, som på ett ojämnt sätt tycks försöka efterlikna den ytliga, nostalgiska charmen i 'Downton Abbey'. Det är en känsla som drabbar många britter, och kanske hoppas producenterna att tillräckligt många av dem ska boka biljetter runt om i landet för att få uppleva det live. Bortsett från en och annan gliring om parlamentets oduglighet finns det inte mycket annat för dagens publik att verkligen ta fasta på.

Pjäsen består av fyra akter. Den första, på den nygotiska terrassen vid Hunstanton Chase, är en stel historia med ett deklamatoriskt och publikvänt framförande av vad som borde vara lättsamma ordväxlingar. Dromgoole dirigerar sina skådespelare att prioritera ytlig bravur framför att antyda det djup eller den komplexitet som faktiskt alltid finns vid sådana sociala tillställningar. Isla Blair (Lady Caroline Pontefract) och Liza Goddard (Lady Hunstanton) är tydliga exempel här: de är folkkära namn som står högst upp på affischen, men de lockar bara fram leenden och småskratt istället för de hjärtliga skratt som krävs för att vi verkligen ska bry oss om dem. Faktum är att i hela föreställningen är det bara en skådespelare – det andra affischnamnet Roy Hudd (som vid 83 års ålder fortfarande är i god form, om än något lågmäld ibland) – som i rollen som den alkoholiserade tråkmånsen pastor Daubney lyckas skapa den kontakt med komedins mer jordnära sidor som är helt livsviktig om vi i publiken ska engagera oss i vad som händer.

Tyvärr satsar de övriga, utan tvekan kompetenta, ensemblen på en ganska tvådimensionell gestaltning av bitar i ett inte särskilt intressant pussel. Emma Amos är snygg, men inget mer, som Mrs Allonby, och Meg Coombs känns malplacerad som Lady Stutfield. Georgia Landers anstränger sig med sin amerikanska accent som Miss Worsley, men tycks aldrig få grepp om vem hon egentligen är. Tim Gibson är intetsägande som Gerald Arbuthnot. Det hela lyfter något när Mark Meadows kliver in med de mörka skuggorna kring Lord Illingworth, men han hindras av att han bara möter papperstunna karaktäriseringar runt omkring sig. Med ett undantag. Katy Stephens som Mrs Arbuthnot – klädd i svart sammet likt en kvinnlig Hamlet – har en dyster tyngd som känns ännu mer obekväm här än vad prinsen av Danmark gör på Helsingör. Men att förena hennes allvarsamma, martyr-liknande roll – nästan helt befriad från glädje – med lättsinnet hos de andra i gruppen visar sig vara en övermäktig uppgift för Dromgoole.

Samtalen – det finns ingen egentlig handling att tala om – rör sig via ett sällskapsrum på slottet efter middagen, sedan ut på terrassen i stjärngläntans sken, för att nästa dag avslutas i det mer blygsamma vardagsrummet hemma hos Mrs A i Wrockley. Genom hela stycket är det bara Stephens som lyckas övertyga: hennes största problem är manuset, som dröjer ända till sista stund med att avslöja det mod som hållit henne uppe i två decennier. Det är en lång väntan för vilken skådespelerska som helst, och hon gör ett bra jobb med att tålmodigt invänta det ögonblicket. Det återstår att se hur väl publiken orkar hålla ut hela vägen.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev