RECENSION: An Act Of God, The Vaults London ✭✭✭

Julian Eaves recenserar An Act Of God med Zoe Lyons i huvudrollen, som just nu spelas på The Vaults i London.

Tom Bowen (Gabriel), Zoe Lyons (Gud) och Matt Tedford (Michael) i An Act Of God. Foto: Geraint Lewis An Act of God The Vaults, London 29 november 2019 3 stjärnor Boka biljetter Det här är en munter, underhållande och emellanåt gapskratts-framkallande komisk show för Zoe Lyons – en renodlad komikerinsats – som verkligen krämar ut allt ur ett manus som trålar sig igenom de mest kända berättelserna från Bibeln.  Författaren till denna parodi på skriften, TV-manusförfattaren David Javerbaum, gjorde succé med denna 80-minutersshow i det gudsfruktiga USA. För den brittiska marknaden har han, sägs det, putsat till den för att passa den lokala fromheten. Sålunda bjuds det på en hel del dagsaktuella skämt som flirtar med de senaste ryktena från nyhetsvärlden och samtiden.  Det är lättsamt, det är flamsigt och det gör ingen större skada å ena sidan; å andra sidan bjuder det på en hel del skratt, vilket man inte ska förakta.  Utöver det är det svårt att se varför den satts upp, men om man lägger alla andra förväntningar åt sidan finns det ingen anledning till att den inte skulle vara god underhållning. Zoe Lyons som Gud. Foto: Geraint Lewis Lyons, klädd i sidenpyjamas, agerar här ”Gud-imitatör”. Hon börjar med att deklarera att hon är lesbisk och försäkrar sig, med en rad menande blickar, om att hon predikar för de redan närmast sörjande.  Och det gör hon sannerligen.  Det finns inget mainstream över varken lokalen eller innehållet; man måste uppskatta det radikala och alternativa för att våga sig ner i de förfallna, fuktiga källarvalven under Waterloo Station och acceptera de knarriga, slitna stolarna som ser ut att ha räddats från en rivningskåk till gammal biograf. Man bör nog ha en viss läggning för att välkomna denna pigga men knappast förvånande ”omskrivning” av Bibeln.  Det finns till och med en blinkning till ”The Book of Mormon” här; möjligen ett riskabelt drag, då det bara påminner en om att den föreställningen åtminstone har bättre låtar. Men Benji Sperring regisserar med stor skicklighet och håller Lyons i rörelse trots att det finns ytterst lite faktisk ”action” i hela stycket: han väver en skicklig väv av illusioner som får oss att tro att allt leder någonstans, när det i själva verket bara är en genomgång av 10 ”nya” budord.  Och det är i stort sett allt.  Alltså ungefär sju minuter per budord, om man räknar in lite inledande utfyllnad.  Lyons charm är betydande, och hon lyckas nästan övertyga en om att det finns mer substans i föreställningen än så.  Nästan. Tom Bowen (Gabriel), Zoe Lyons (Gud) och Matt Tedford (Michael). Foto: Geraint Lewis Fast tekniskt sett finns det mer.  Två statister – ärkeänglarna Muscles och Camp – har en del att göra när de matar Zoe med repliker; de är likaledes klädda i vitt: figurkramande lycra för Tom Bowens atletiska, höftrullande Essex-kille (med stiligt ansikte och skarp frisyr); lösare, flödande tyger för Matt Tedfords fjolliga nordbo (som är den som får mingla med publiken och läsa våra hädiska tankar).  Utöver det är de tyvärr underutnyttjade. Trots detta distraherar Clancy Flynns läckra ljussättning en från att märka detta för mycket, då hon får Tim Shortalls scenografi att se så bra ut som möjligt – även om det i princip bara är en överdrivet vräkig dubbelsäng av den typen man ser i möbelaffärer längs Green Lanes, toppad med ett fluffigt, tindrande moln.  Det finns säkert de som skulle betrakta detta som höjden av stil, men jag är osäker på om de besöker föreställningarna här.  Yvonne Gilbert fyller i övriga luckor med sin ljuddesign.  Och det är det hela. Sammanfattningsvis finns det värre saker man kan råka ut för i jultider än en sådan här show.  Den kommer inte att förändra ditt liv, men du kommer inte att ångra att du gick.