RECENSION: Annie, New Wimbledon Theatre (Turné) ✭✭✭✭

Annie

New Wimbledon Theatre (På turné)

10 november 2015

4 stjärnor

Boka biljetter

När man ser ansiktena på barnen bredvid mig är det svårt att tro att vi tittar på Annie – en musikal som daterar ända tillbaka till 1970-talet. En musikal som tills nyligen var förbehållen skolpjäser, synonym med suckar och oåterkalleligen förvisad till facket för det hopplöst otrendiga och förlegade.

Låt oss vara ärliga; det är inte pjäsens tidlösa relevans som fängslar dessa barn. Så vad är det då? Hänförda, upprymda och helt köpta på varje klyschig replik, står dessa 21:a århundradets barn som ett levande bevis på det fantastiska utförandet av denna fräscha nytolkning. Det handlar om Nikolai Fosters nya uppsättning som just nu turnerar i Storbritannien. Det stämmer, folks. Annie har gjort comeback, och hon förtrollar publiken på en teater nära dig.

Ingen påstår att Annie är högtravande finkultur; det var aldrig meningen. Det är vad det är: en folklig askungesaga om en obotligt optimistisk, rödhårig föräldralös flicka som råkar bli omhändertagen av en miljonär… förlåt, miljardär. Men dagens publik slukar det med hull och hår, trollbundna av Colin Richmonds färgstarka och moderna scenografi och kostym – inte helt olik den i Tim Minchins och Dennis Kellys Matilda som just nu spelas på Cambridge Theatre i London.

De slagkraftiga scenerna på barnhemmet och musiknumren bjuder på imponerande insatser från ”små flickor” med stora röster. ”It’s The Hard-Knock Life” är – tack vare koreografen Nick Winston och kapellmästaren George Dyer – långt ifrån irriterande; det är spännande och lyckas avväpna även den mest cyniska i publiken redan under de första minuterna.

Tyvärr matchas inte dessa självsäkra prestationer i sin trovärdighet av den förödmjukande elaka Miss Hannigan – som i Wimbledon spelas av Craig Revel Horwood. Revel Horwood har tekniken och träffar rätt toner, men är för upptagen med att spela snubblig fyllo för att på ett övertygande sätt skrämma dessa livfulla flickor till underkastelse.

Desto mer bett är det dock i Jonny Fines och Djalenga Scott som de renodlade skurkarna Rooster och Lily. I varje välslipat danssteg och gällt kuckeliku utstrålar Fines ondska och orubblig girighet. I andra änden av spektrumet hittar vi Grace Farrell, spelad av en tonssäker Holly Dale Spencer, som är både nåd och elegans personifierad. Warbucks personliga assistent är kaxig och sylvass, ända tills Annie stör friden och injicerar en ny mening i affärsmannens hushåll.

Man kan inte annat än beundra de flickor som turas om att spela rollen som Annie. Det är ingen lätt uppgift att som elvaåring bära en så stor roll och leverera författarnas hoppfulla budskap med sådan kraft och övertygelse. Det finns något djupt oskandinaviskt i själva tanken på att solen garanterat kommer fram i morgon, men dessa extremt talangfulla tjejer, och givetvis hunden Sandy, lyckades få till och med mig att piggna till lite.

Tack vare denna energiska nytolkning kan Annie äntligen slippa den kör av suckar som en gång följde hennes namn. Det är återigen helt acceptabelt att nynna på Charles Strouses ”Tomorrow” och suga åt sig Thomas Meehans sockersöta framgångssaga – precis som jag gjorde när jag var sju. Fosters raska och slagkraftiga uppsättning – som turnerar landet runt fram till juni 2016 – har verkligen gett denna gamla klassiker nytt liv för en ny, och låt oss vara ärliga, mer kräsen generation. Och de har gjort det med bravur.

LÄS MER OM ANNIE PÅ UK-TURNÉ