RECENSION: Balletboyz – Them/Us på Vaudeville Theatre ✭✭✭

Julian Eaves recenserar det senaste verket från Balletboyz, Them/Us, som nu spelas på Vaudeville Theatre i London.

Balletboyz. Foto: George Piper Ballet Boyz: Them/Us Vaudeville Theatre, London

3 juni 2019

3 stjärnor

Boka nu

Att få se modern dans i West End är lite av en ynnest, även om portionen här är i minsta laget.  Sex manliga dansare står på scenen i knappt 55 minuter totalt, uppdelat på två verk separerade av en 20 minuter lång paus.  Båda akterna introduceras dessutom av långa filmklipp.  För biljettpriser mellan £25 och £65 sitter man antingen på parkett eller första raden (andra raden är stängd).  De två verken skiljer sig åt avsevärt.

Det första, ”Them”, är ett kollektivt framtaget verk som utspelar sig på en helt öppen och naken scen.  Dansarna bär Katherine Watts första kostymuppsättning – utpräglade ”streetwear”-kläder – och de klättrar över, hänger på och manövrerar en rektangulär stålställning.  Det är en intressant övning till tonerna av Charlotte Hardings speciellt komponerade, intellektuella stråkmusik, varvat med korta inslag av pop (som även de kan vara hennes verk).  Med så mycket energi från ljudbilden var det nästan en lättnad när den massiva rekvisitan flyttades bort så att dansarna helt enkelt kunde få chansen att dansa.  Och de är rörkrigt skickliga.  Man undrar nästan varför de släpat in den där stora metallklumpen från början.  Andrew Ellis ljusdesign var funktionell, men givet den nakna bakgrunden och de synliga väggarna kändes det mest som en ”repsals-estetik”.  Det är också så verket till slut känns.  (Märkligt nog visar produktionsfotona av George Piper detta verk mot en slät bakgrund, vilket låter ögat fokusera på de mänskliga gestalterna.  Kanske hade jag uppskattat biten mer om jag slapp bli distraherad av trappstegar och kablar?)

Balletboyz. Foto: George Piper

Efter pausen blir det dramatiskt mycket bättre.  I ”Us” får vi ta del av en enda tydlig vision från den briljante koreografen Christopher Wheeldon.  Han har ett mästerligt öga och en poetisk känsla för grupperingar, linjer, tempo och form – allt man förväntar sig (och betalar för) när det gäller kvalitativ koreografi.  Detta höjer den konstnärliga ribban rejält för kvällen och ställer den första akten helt i skuggan.  Watt har piffat upp grabbarna ordentligt för detta verk, och Ellis, Nunn och Trevitt samarbetar för att ljussätta med stor teaterkänsla och spännande djup.  Tack och lov slipper vi stirra på de trista väggarna nu; att använda enkla fonder för att dölja den vardagliga backstagemiljön är ett välkommet drag.  Musiken här, med samma typ av stråkensemble men utan popflörtar, är skriven av Keaton Henson.  Hans pulserande, intensiva tonspråk – mästerligt arrangerat av Ben Foskett – för tankarna till Lou Harrison och har en passionerad tonalitet som är mer än bara tilltalande.  Detta är ett verk som vilket danskompani som helst vore stolta över att ha på sin repertoar.  Hade det ingått i en trippelföreställning av samma kvalitet hade kvällen varit fulländad.

Balletboyz. Foto: George Piper

När det gäller dansarna själva sköter de sig alla respektabelt.  I första halvan håller de sig (under ledning av repetitionsledaren Charlotte Pook samt Michael Nunn och William Trevitt) stadigt i sin bekvämlighetszon.  De utför allt snyggt och städat, men det saknas något som verkligen berör hjärtat eller själen.  Kontrasten blir stor mot Wheeldons mer krävande och dramaturgiskt fokuserade språk.  Här pressas ensemblen bortom vad de enkelt kan åstadkomma, och de får verkligen jobba hårt för att ge kropp åt hans idéer.  Ja, ibland tappar de stringensen i synkroniseringen, och jag undrar varför: har den första akten vaggat in dem i en trygghet som gör att de tappar den skarpa precision som Wheeldon kräver?  Det hela kompenseras dock av teamet, där man får se sex av följande vid varje föreställning: Edward Arnold; Benjamin Knapper; Paolo Pisarra; Harry Price; Liam Riddick; Dominic Rocca; Matthew Sandiford och Bradley Waller.

Kompaniets mission är att nå ut och göra dansen populär.  De har definitivt byggt upp en trogen publik och fansen på premiärkvällen verkade gilla vad de såg.  För den breda publiken räcker detta gott.  För den som vill ha lite mer substans i sin Terpsichore kan det dock kännas något tunt.  Och kom ihåg: utan pausen och filmklippen är detta en mycket kort föreställning.

BOKA BILJETTER TILL BALLETBOYZ