RECENSION: Bitches Down Under, Above The Stag ✭✭✭

Bitches Down Under!

Above The Stag

17 januari 2018

3 stjärnor

Boka nu

Fans av lättsamma, charmiga serier med queer-tema lär välkomna denna tredje del i sagan om våra vänner från 'Alright Bitches!' och 'Bitches Ahoy!'. Den här gången tar de med sig sina utropstecken hela vägen till Sydney Mardi Gras i Australien, i ett epos av såpoperaproportioner skrivet av den outtröttlige Martin Blackburn.  I Andrew Becketts gedigna regi bjuds vi på en helt förutsägbar men genuint underhållande serie komiska ordväxlingar, där kvickheter av det äldre slaget bollas fram och tillbaka mellan vårt kamratliga gäng.  Om jag minns rätt befinner sig Liam Mooneys fryntliga Drew och Ethan Chapples sympatiska Garth på semester i den berömda metropolen på andra sidan jordklotet, i sällskap med seriens ”faghag”, Hannah Vestys pigga Pam.  De hamnar i en bar som styrs av Lucas Liveseys ännu mer sarkastiska Max, som med torr och stundtals dräpande humor observerar de ytterst milda komplikationer som uppstår när Grant Cartwrights raska Ollie och Tom Manns mjukis-kille Scott äntrar scenen.  Och det är allt.  En invecklad intrig är inte direkt herr Blackburns starka sida, utan han nöjer sig med att låta sina karaktärer komma in på scenen och prata.  Och prata.

Och prata.  Det är helt okej, så långt det räcker, men precis som den utmattande australiensiska solen ger det inte särskilt mycket energi.  Faktum är att man snarare får lust att lägga sig i en solstol, smörja in sig med solkräm, ta på sig solglasögon och hatt och sjunka in i en behaglig dvala.  Jag är säker på att det finns tillräckligt med fans till både teatern Above The Stag och den här sortens underhållning för att fylla bänkraderna under hela spelperioden. Och när teatern väl flyttar till större lokaler lär vi, i likhet med Fu Manchu, inte ha hört det sista från dessa ”Bitches” – deras munhuggande lär fortsätta att eka i den mindre salongen under en lång tid framöver.  Det finns en marknad för den här typen av föreställning, och detta stycke tillgodoser den marknadens behov väl.  Jag tror inte att den gör så mycket mer än så, men ingen skada är skedd.

Regissören själv har skapat en riktigt tjusig scenografi.  Den är faktiskt så bra att den snarare smickrar manuset än bara tjänar det.  Med Ellen Sussams elegant passande kostymer och Jack Weirs vackra ljussättning är helhetsintrycket mycket tilltalande.  Tillsammans med Andy Hills glada ljudmatta rullar kvällen på i godan ro.  Det är dock kanske lite som en del semestrar man själv har upplevt: när man ser tillbaka på dem är det svårt att minnas några specifika eller minnesvärda ögonblick – de bara passerade utan att lämna några spår.  Och så är det med denna funktionella boulevardkomedi.  Du kommer inte att ångra att du gick dit, men du lär förmodligen inte minnas så mycket av upplevelsen efteråt.

Njut helst tillsammans med ett par starka drinkar.  Smaklig måltid.

BOKA BILJETTER TILL BITCHES DOWN UNDER