RECENSION: Askungen, London Palladium ✭✭✭

Askungen

London Palladium

15 december 2016

3 stjärnor

Boka biljetter

I år har den storslagna julpantomen återvänt till London Palladium, och det är sannerligen en spektakulär historia. QDOS Entertainment har inte sparat på krutet för att sätta upp denna stjärnspäckade föreställning, men frågan är om den påkostade produktionen i slutändan gör pjäsen bättre?

Askungen är förmodligen den mest älskade av alla pantomimer. Det är en klassisk saga som förtrollar de flesta barn och bjuder på ren magi.

Det finns otroligt mycket att beundra när det gäller scenografi och kostym. Det gnistrar så pass att hälften av publiken riskerar att bli bländad, särskilt när Julian Clary i rollen som Dandini visar upp en parad av skandalösa kreationer som pendlar mellan det sublima och det direkt uppseendeväckande. Det ser ut som glitter för miljontals kronor på scenen och är en fröjd för ögat. På en scen så stor som Palladiums kan föreställningar lätt falla platt om de inte lever upp till förväntningarna – här förväntar man sig något STORT. QDOS bjuder på flera ess i ärmen med extravaganta överraskningar när det kommer till transporten till balen och en viss Vespa-färd tillbaka till slottet. Alldeles magiskt.

Paul Zerdin stjäl showen som den sympatiske Knappen. Denna extremt begåvade artist hade publiken på sin sida direkt, och jag är ganska säker på att tjejerna bredvid mig tyckte att det var han som borde ha fått Askungen i slutändan. Amanda Holden såg fantastisk ut som den goda fén, och med en röst som förde tankarna till Julie Walters svingade hon sitt trollspö med bravur. Natasha J Barnes bevisade än en gång att hon är en stjärna på uppgång; hon var helt perfekt som den lilla flickan med hjärta av guld som vinner sin prins mot alla odds. Lee Mead var passande som prinsen, men fick tyvärr inte särskilt mycket att arbeta med. Roligast hade vi nog åt den fantastiske Nigel Havers, som glatt fann sig i en hel kväll av hånfulla skämt och framstod som världens mest rejäla person.

Paul O'Grady spelade en formidabelt elak Baroness Hardup – ren komisk fulländning. Det var härligt att se Paul tillbaka på scenen i högform. Julian Clary var Julian Clary; laddad med dubbeltydigheter och fjolliga manér precis som han gjort i åratal, och här kommer en av mina två invändningar mot produktionen. I en familjevänlig panto hade det räckt med ett och annat skämt riktat till de vuxna, men under kvällen jag var där haglade de ekivoka skämten tätt och gränsade till ren snuskighet. Om man hade klippt bort 80 % av Clarys svammel hade föreställningen fått en mer lagom längd och varit betydligt mer familjevänlig. Flera föräldrar jag pratade med i pausen var missnöjda med just den delen av showen.

Alla traditionella inslag i en panto finns med och levereras utsökt, inklusive det hysteriskt roliga "If I Were Not In Panto"-numret som fick publiken att tjuta av skratt. Zerdin kämpade tappert för att inte bli överglänst av de fyra barn som valts ut att komma upp på scen, men var klok nog att inse när han var nära att förlora matchen. Helt perfekt!

Föreställningen har en fantastisk ensemble, men oavsett om det berodde på Andrew Wrights överdrivet komplicerade koreografi eller tekniska problem just denna kväll, så tenderade de större numren att se ut som en seriekrock på motorvägen. Jag hoppas att detta rätas ut under säsongens gång.

Sammanfattningsvis är detta så spektakulärt och storslaget som en julpantom någonsin kan bli. Man ser verkligen vartenda öre av biljettpriset på scenen och publiken älskade det. För egen del hade jag dock önskat lite färre anspelningar och lite mer ren familjeunderhållning.

BOKA BILJETTER TILL ASKUNGEN PÅ LONDON PALLADIUM