RECENSION: Dinner With Saddam på Menier Chocolate Factory ✭

Dinner With Saddam

Menier Chocolate Factory

19 september 2015

1 stjärna

BOKA BILJETTER

Det är ett ständigt mysterium: varför kan Menier Chocolate Factory pricka så rätt med sina musikaler, för att sedan så regelbundet – om än inte jämt – vara så beklagligt vilseledda i sina val och iscensättningar av talpjäser, i synnerhet komedier?

Just nu spelas Lindsay Posners uppsättning av Anthony Horowitz nya komedi, Dinner With Saddam. Ingen av herrrarna lär se detta som en av sina främsta meriter.

I en tid då röster höjs mot Trevor Nunn för att han bara castar vita skådespelare i Shakespeare-pjäser, framstår det som minst sagt förvånande att en pjäs som utspelar sig i Irak – om lokalbefolkningen och verkliga historiska irakiska personer – har en ensemble med få, om ens några, irakiska skådespelare.

Lika förvånande är hur platt, trött och bedrövlig dialogen är. Horowitz är en begåvad och skicklig författare, men den talangen är djupt begravd här.

När klimaxet i första akten består av ett slapstick-ögonblick där någon blir knockad i huvudet med en spade, en kostym som spricker längs ryggen på huvudpersonen, och Steven Berkoff som slutligen gör sin entré, hårt sminkad som Saddam Hussein – då inser man att det inte är någon idé att stanna för andra akten. Ingenting kan kompensera för den tid du redan förlorat under akt ett. Livet är för kort, oavsett ålder, för att slösa bort tid på sådana här misslyckade teaterexperiment. Att fly fältet är det enda förnuftiga.

Med tanke på hur mycket tid som ägnas åt att diskutera en toalett som blockerats av en monstruös hög med avföring, är det inte orättvist att kalla manuset för ren skit. Det är helt enkelt passande.

Här kryllar det av tröttsamma och förutsägbara farsinslag.

Mamma och pappa tvingades gifta sig och det finns ingen märkbar kärlek mellan dem. Mamma sköter allt arbete; pappa läser tidningen, beklagar sig över sitt öde och kräver lydnad. Det finns knappt mat eller vatten i huset. Pappa vill att deras enda dotter ska gifta sig med sin kusin. Dottern är förälskad i en skådespelare, men pappa anser inte att skådespeleri är ett manligt yrke. Kusinen är vidrig och odräglig (en trafikpolis som anger oliktänkande till Hussein-regimen, och därmed underförstått dömd till ett dystert öde).

Skådespelaren låtsas vara rörmokare, förmodligen för att bevisa antingen sin skådespelartalang eller sin manlighet för pappan, och får i uppdrag att fixa den igenslammade toaletten. Dottern går med i en underjordisk aktivistgrupp och får med sig skriftlig propaganda.

Den vidrige kusinen konfiskerar propagandan från sin trolovade i tron att det är rörmokarens faktura. Kan ni ana vad som händer sedan? Den vidrige kusinen har med sig en påse dadlar som present. Den hamnar i kylen. Skådespelaren lägger avföring i en plastpåse. Den hamnar också i kylen. Kan ni gissa vad som sker härnäst? Den vidrige kusinen dör och påsarna förväxlas. Ja, ni fattar.

Inte ens de mest briljanta skådespelare skulle kunna få det här sänket att lyfta. Vissa i ensemblen kämpar tappert, och Berkoff gör säkert en fullgod imitation av Hussein, men manuset är helt fel tänkt och slutresultatet känns poänglöst.

Programbladet avslöjar att Horowitz skrev pjäsen för att han var upprörd över invasionen av Irak och dess fruktansvärda konsekvenser. Tyvärr har pjäsen själv blivit ännu ett offer för kriget, där både skådespelare och publik snarast är i behov av nödhjälp.

Vad som däremot fungerar är Tim Shortalls snygga scenografi, som i alla fall bjuder på något sevärt medan den tjatiga intrigen långsamt tynar bort.

Dinner With Saddam spelas på Menier Chocolate Factory till och med den 14 november 2015