RECENSION: Faith, Hope and Charity, National Theatre ✭✭

Julian Eaves recenserar  Faith, Hope and Charity av Alexander Zeldin som just nu spelas på Dorfman Theatre vid National Theatre.

Celia Noble i Faith, Hope and Charity. Foto: Sarah Lee Faith, Hope And Charity

Dorfman Theatre, National Theatre,

17 september 2019

Boka biljetter

Lord Cottesloe lånade en gång ut sitt namn till en av de tre scenerna i National Theatres hemvist på South Bank; nu är han bara närvarande i ett sällskapsrum. Det var dit pressen vallades under pausen på premiärkvällen av denna nya pjäs, skriven och regisserad av Alexander Zeldin.  Rummet var nästan helt omöblerat, förutom en stor bokhylla i ena änden, fylld till brädden med pjäshäfte och böcker skrivna av dramatiker.  Bland dessa föll min blick på Arnold Weskers tankeväckande 'As Much As I Dare'.  Jag tog ner den från hyllan och bestämde mig för att låta slumpen styra: jag lät boken slå upp sig själv och lät blicken falla fritt på de ord som hamnade närmast, i hopp om en gnutta andlig vägledning för att bättre kunna navigera min nuvarande resa.  Fascinerande nog läste jag följande, inte Weskers egna ord, utan ett citat: '... håll dig borta från prosa... håll dig till poesi...'  Det var ett råd han fick som ung författare.  Även om jag ogärna utsätter den Högste för 'bibelkritik', kände jag ändå att jag behövde en försäkring för att backa upp denna tes: det jag hade läst var ju trots allt inte Weskers egna ord, utan 'funna' ord.  Jag behövde något direkt från hans röst.  Därför plockade jag upp en andra volym, hans 'Social Plays', och ur den föll denna magiska rad: 'Sanningen är sanningen – förödande'.

Foto: Sarah Lee

Med dessa tankar ringande i huvudet återvände jag till salongen för att se klart premiären på detta stycke med sin religiösa titel (hämtad från Första Korintierbrevet 13:13: 'Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre; och störst av dem är kärleken').  Titeln är i princip det enda mystiska med hela pjäsen.  Allt annat är naken, enformig och hyperrealistisk banalitet, där Marc Williams skarpa och intetsägande ljussättning drar in oss i samma charmlösa värld som Natasha Jenkins supernaturalistiska scenografi (hon klär ensemblen i samma skoningslösa vardaglighet).  Men mitt bland lättbetongblock och plywoodskivor har Jenkins ändå smugit in en treenighet av kapellfönster i nyklassicistisk frikyrkostil, vilket antyder (något som manuset aldrig gör) en förlorad religiositet – det mittre fönstret är något högre än de andra två.

Nick Holder och Dayo Koleosho. Foto: Sarah Lee

Vad gäller resten av pjäsen, ja, det händer inte särskilt mycket och den saknar helt poetisk inspiration.  Som ett slags återbesök till Gorkijs 'Natthärbärget' – fast i en dagcentral för hemlösa och utsatta – är detta en blek variant som brister i nästan alla avseenden.  Jag vet inte hur många i publiken som har tillbringat mycket tid under de förhållanden som skildras på scenen.  Jag kan inte säga hur många som själva har upplevt hemlöshet, fattigdom, hunger, kyla och isolering, men under många år var detta dominerande inslag i mitt liv och i liven hos de människor jag mötte.  Den verkligheten känner jag dock inte igen i Zeldins skapelse.  Han har uppenbarligen hört rösterna hos de människor han representerar, han har sett deras tillvaro: så pass mycket är mödosamt och säkert uppriktigt återskapat här.  Men utan hjärta och utan själ.  Det är ett slags 'halal-teater': en bild av livet som tagits och sakta åderlåtits till döds innan den serveras till publiken.  På ytan verkar det trovärdigt, men tittar man noga avslöjar det sig snart som en bluff.

Alan Williams. Foto: Sarah Lee

Det här är en värld som uteslutande befolkas av förlorare.  Efter att bara ha mött energi och livskraft hos de fattiga, desperata och marginaliserade, kom det som en chock att tvingas sitta igenom två och en halv timme av svaghet, klagomål och ånger, ursäkter, förnekelse och anklagelser. Allt inramat på ett så självmedvetet konstlöst och pretentiöst sätt för att lura dig att tro att det är äkta.  Människorna i det här rummet sitter och pratar och pratar och pratar med en total brist på dynamik som är så främmande för vad jag själv upplevt här i London under så många år.  Det enkla småpratet är nästan oändligt och återger ständigt i andra hand händelser som hade kunnat bli ett fängslande drama – om regissören och författaren bara hade tillåtit det.

Skenbart är detta Celia Nobles territorium i rollen som 'Hazel', föreståndaren – utan någon annan bakgrundshistoria än den mest summariska – vars helgonlika insatser håller det glorifierade soppköket igång.  Hennes rollprestation är, precis som de flesta andras i ensemblen, tålmodig och återhållsam för att inte dra för mycket uppmärksamhet till manusets och produktionens stora brister.  Men redan från första scenen står det klart att hennes dramatiska syfte är något helt annat: hon ska vara en av flera kvinnor som kretsar kring en mycket viktigare figur, en man – Nick Holders intetsägande och tjänstevilliga 'Mason'.  I teorin är han där för att leda en 'kör', och på ett sätt finns det en 'handling' som bygger upp till det gastkramande klimaxet där de faktiskt sjunger igenom ett par poplåtar (tänk David Greigs så mycket bättre 'The Events' men utspädd med tio delar iskallt dikesvatten).  Men jag tror att hans dramaturgiska existensberättigande är något helt annat.  Från första stund kan Hazel inte ta ögonen från honom; och snart kastar sig Susan Lynchs trasiga 'Beth' upprepade gånger runt hans hals, visar honom sina bröst och överöser honom med passionerade kyssar.  Vilken kille.

Ayomide Mustafa. Foto: Sarah Lee

Samtidigt blir Dayo Koleoshos 'Karl', Corey Petersons 'Anthony' och Nathan Armakwei-Laryeas namnlösa ensemble-roll helt ignorerade.  Likaså Bobby Stallwoods (förvisso bara 16 år gamla) 'Marc'.  När det gäller sexualpolitik är det 'intressant' att se detta hända.  Åh, nämnde någon politik?  Jag tror att det någonstans bakom alla plaststolar och pappersservetter är menat att finnas en 'underliggande' diskussion om, tja, brännande aktuella samtidsfrågor.  Men Zeldin ser till att ingen någonsin får komma upp på scenen för att ge dem fysisk form – vare sig som journalist eller kommunrepresentant – eller någon form av auktoritet som tänkas kan övertrumfa den enda tillåtna alfahannen, 'Mason' (med ett namn som klingar av både byggare och frimurare).  Hmm...

Resultatet är en pjäs full av ord men helt utan dramatik.  Det störde inte premiärpubliken: de flesta skrattade plikttroget åt pratshowen på scenen och flög sedan upp i en stående ovation vid slutet för att hylla den till skyarna.  Och jag kan ärligt talat inte förstå varför.  Jag vet inte.  Jag kanske har fått allt om bakfoten.  De kanske alla vet hur den här världen verkligen ser ut, medan jag inte gör det.  Jag låter mig gärna rättas.  Under tiden har vi underutvecklade roller för Hind Swareldahabs 'Tharwa' och hennes barn 'Tala' (Kamia Hunte, Ayomide Mustafa eller Ashanti Prince-Asafo), plus de bortslösade statistrollerna Sarah Day, Shelley McDonald och Carrie Rock.  Marcin Rudy bidrar med en gnutta rörelse.  Och så har vi Alan Williams ständigt klagande och ursäktande 'Bernard'.  Av allt jag minns om människor från denna miljö, kände ingen av dem någonsin att de behövde be om ursäkt för vilka de var eller vad de gjorde.  Så de gjorde det aldrig.  Det finns några oförberedda och kraftlösa utbrott här, men inget som bygger upp den nödvändiga drivkraften för att komma någonvart.

Bobby Stallwood. Foto: Sarah Lee

Allt detta gör att det känns väldigt instängt och färdigtuggat, där varje potentiell teatralisk gnista släcks innan den hinner utvecklas.  Ur mitt erkänt begränsade och möjligen skeva perspektiv är detta en stor besvikelse.  De här människorna från samhällets botten är de som enligt min erfarenhet sällan spiller tid på att komma till sak, men här verkar de inte ens förstå vad saken gäller.  Jag avslutar med ett sista exempel: En gång när jag klippte mig stormade en lokal kille in hos frisören, ivrig att sälja – snabbt, mot kontanter och utan frågor – en dyr kamera som han just kommit över.  Han erbjöd den till mig.  Jag ställde några frågor om utrustningen.  Han avfärdade glatt men artigt mina frågor med: 'Jag är tjuv, inte fotograf'.  Jag vill påstå att den individen förstod mer om slagkraftig och välskriven dialog som skapar ett omedelbart dramatiskt avtryck än vad den försiktige och sävliga herr Zeldin någonsin kommer att göra.  Sanningen är verkligen sanningen – och den är förödande.  Och det är precis det man inte får här.  Det finns godhjärtade insatser från ensemblen och det kreativa teamet, men ingenting kan rädda ett ordrikt, statiskt och livlöst manus.