RECENSION: God's Dice, Soho Theatre London ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar God's Dice, David Baddiels debutpjäs som nu spelas på Soho Theatre i London.

Leila Mimmack (Edie), Alan Davies (Henry), Alexandra Gilbreath (Virginia) och Nitin Ganatra (Tim) i God's Dice. Foto: Helen Maybanks God's Dice Soho Theatre

30 oktober 2019

4 stjärnor

BOKA BILJETTER

Detta är en briljant debut av David Baddiel som – otroligt nog – aldrig tidigare skrivit för scenen. Hans behärskning av mediet är mogen och hanteringen av komplexa teman nästintill felfri i denna fascinerande betraktelse över den evigt aktuella frågan om Guds existens. James Grieve är en lyhörd och osentimental regissör, med en tydlig och rak scenografi av Lucy Osborne (som även klätt ensemblen i trovärdig vardagslook). Ric Mountjoy tar ut svängarna mer i de effektfulla ljusövergångarna, och Dominic Kennedys ljuddesign talar till sinnena på ett fängslande sätt. Dessutom bidrar Ash J Woodwards fantasifulla videoprojektioner till att vidga produktionens sensoriska räckvidd (och lyfter fram Leila Mimmacks fotogeniska ansikte på ett hisnande sätt).

Alan Davies (Henry) i God's Dice på Soho Theatre. Foto: Helen Maybanks

Det är dock i de knivskarpa, trovärdiga och smidiga rollprestationerna från Alan Davies, Mimmack och Alexandra Gilbreath som föreställningen verkligen lyfter. Davies är en fantastisk scenskådespelare som känns helt hemma i denna intima teatermiljö. Han gör en övertygande tolkning av den ateistiske akademikern Henrys resa mot andlighet, när hans djupt kristna student Edie (Mimmack) får honom att använda matematiska ekvationer för att bekräfta miraklers giltighet. Samtidigt gör hans kändis-ateistiska fru Virginia (Gilbreath) sitt bästa för att hålla dem isär, med god hjälp från Henrys kollega Tim (Nitin Ganatra) – en akademiker med tvivelaktiga moraliska tendenser. Adam Stawford fyller dessutom i med ett par andra träffsäkra biroller längs vägen.

Alexandra Gilbreath (Virginia) och Adam Strawford (Interlocuter). Foto: Helen Maybanks

Det är en välkomponerad helhet som Baddiel har format med både intelligens och elegans. Tempot är helt rätt och det är knappt ett ögonblick där det dramatiska intresset sviktar (ett kort parti i första akten där vi verkar sväva ut i en intellektuell diskussion utan tydligt sceniskt syfte kan nog förlåtas).

Krutpudeln i dramat ligger kanske snarare i huruvida man tar den här typen av teologiskt hårklyvande på allvar eller inte. I likhet med den religiösa rannsakningen i 'Light Shining In Buckinghamshire' står eller faller pjäsen med publikens vilja att köpa dess centrala teologiska premiss: att det finns en intim länk mellan det andliga och det personliga. Pjäsen kräver absolut att man accepterar detta för att behålla ett känslomässigt engagemang i karaktärerna.

Leila Mimmack (Edie) och Niitin Ganatra (Tim). Foto: Helen Maybanks

Om man däremot ser religion som en nödvändig social konstruktion skapad av människor för att tämja laster och polisa egon – en räddning från det vansinne som föds ur 'perfekt vetande' och absolut makt – då kan det hela framstå som något av ett sidospår. Dessutom, eftersom pjäsens slutmål faktiskt rör sig i en helt annan riktning (en vändning Baddiel skickligt förberett, men som ändå är ett stickspår), kan man sluta med känslan av att ha blivit ledd långt bort från den ursprungliga stigen i Edens lustgård.

Smaken är som baken. Som teater betraktat fungerar det underbart väl. Som en sorts underhållande sällskapslek för intellektuella har den sina meriter. Men som ett seriöst filosofiskt inlägg kommer du antingen att 'köpa' budskapet rakt av, eller lämnas undrande varför ingen inblandad insåg att de kanske var helt ute och cyklade i det teologiska landskapet.

Spelas till 19 november 2019 på Soho Theatre