RECENSION: Good, Harold Pinter Theatre ✭✭✭

Paul T Davies recenserar C P Taylors pjäs Good med David Tennant i huvudrollen, som just nu spelas på Harold Pinter Theatre i London.

David Tennant och Sharon Small i Good. Foto: Johan Persson Good.

Harold Pinter Theatre, London.

13 oktober 2022

3 stjärnor

Boka biljetter

”Ondska är vad som sker när goda människor förblir tysta.” Jag kanske parafraserar citatet en aning, men det är själva grundpremissen i C.P. Taylors intellektuella pjäs som granskar nazismens framfart genom en ”god” medborgare, professor Halder. Han resonerar, lyssnar och ser perspektiv från både sin judiska bästa vän och från nazistiska officerare som ber honom implementera deras system. Han begår handlingar av ren ondska, och vi får se hur han överväldigas av den nazistiska ideologin och agerar på deras order. Det är skrämmande, relevant och den avskalade scenografin – i kombination med Dominic Cookes rappa och effektiva regi – ser till att debatten förblir i fokus genom hela föreställningen.

David Tennant i Good. Foto: Johan Persson

I grunden är detta en pjäs för tre skådespelare, och rollprestationerna är utsökta. Som Halder är David Tennant briljant på att porträttera kontrollerade känslor; med ett äktenskap i upplösning, en ny älskarinna och en mamma som lider av demens och blindhet är han stormens öga. Tennant är särskilt skicklig på att bygga karaktären i flera lager – han tror på sina handlingar och inbillar sig att han genom att göra ”det goda” förblir human. Sharon Small är enastående i alla de stora kvinnorollerna och växlar skickligt mellan rollen som fru och förvirrad moder. Pjäsen utspelar sig i Halders inre landskap av tankar och minnen, och hennes förvirrade interaktioner i en föränderlig miljö fångar effektivt pjäsens tema om hur snabbt ett samhälle kan skifta. Elliot Levey kompletterar trion med en utmärkt insats som Maurice, Halders judiska bästa vän – känslosam, rädd och med ett fantastiskt språk i takt med att han förlorar greppet om både situationen och sitt liv. Samtidigt utstrålar han samlad auktoritet i rollerna som kyliga, effektiva naziofficerare. De är hypnotiska. Varje gång vi hör ordet ”good” (god), tvingar vår efterklokhet och historiska kunskap oss att ständigt omvärdera ordet och logiken bakom karaktärens ”goda” motiv.

Elliot Levey i Good. Foto: Johan Persson

Vicki Mortimers avskalade scenografi och kostym tvingar fram skådespelarna mot scenkanten och fungerar som en inramning. Vi recensenter ombads att inte avslöja de sista femton minuterna av pjäsen, vilket jag respekterar. Men både det och scenografin gjorde det en aning uppenbart vart pjäsen var på väg, och den gick hela vägen DIT. Även om avslöjandet är effektfullt, förtar det en del av pjäsens dramatiska värde, och på vissa ställen känns debatten något utdragen. Det är glädjande att se en pjäs av denna kaliber höja sig över det ytliga utbud som ofta dominerar West End just nu, men det finns bättre pjäser om förintelsen, inte minst Tom Stoppards färska Leopoldstadt. Se Good för det fantastiska skådespeleriet, men om pjäsen lever upp till sin titel? Jag skulle säga ”delvis”.

Läs även: Första titten på David Tennant i Good på Harold Pinter Theatre