RECENSION: Her Big Chance, Talking Heads ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Jodie Comer i Her Big Chance, en del av Alan Bennetts Talking Heads som nu finns att se på BBC iPlayer.

Jodie Comer i Talking Heads: Her Big Chance.

Streama nu på BBC iPlayer.

4 stjärnor

Titta nu

En av riskerna med att göra nya versioner av klassiska TV-pjäser, och en anledning till att man som tittare kan känna en viss tveksamhet, är att originalet ofta är så älskat att det är svårt att släppa den första rollprestationen. Den här nya omgången av Talking Heads har dock varit en ren fröjd, då varje skådespelare står stadigt vid sidan av originalet. Några (särskilt Tamsin Grieg och Martin Freeman enligt min mening) har till och med gjort rollerna helt till sina egna. Her Big Chance är den enda där jag fortfarande kan höra originalskådespelaren, Julie Walters, i texten och språkmönstret. Det beror på två saker: dels att stycket uppenbarligen skrevs med Walters i åtanke, och dels på min egen milda besatthet av just denna monolog – en av Bennetts absolut främsta och en som jag kan citera utantill.

Detta förringar dock inte på något sätt Jodie Comers insats som Lesley, en skådespelerska som stoltserar med sin professionalism oavsett om det bara handlar om en statistroll. Hon har jobbat med Roman Polanski i Tess (där hon spelade Chloe, hon bak på vagnen) och har nu fått en roll som hon hoppas ska bli hennes stora genombrott. Som tittare inser vi dock snabbt att det snarare lär leda till ryktbarhet än berömmelse, då det rör sig om en uppenbar lågbudgetrulle inom mjukporrgenren med planerad premiär i Tyskland och eventuellt Turkiet. Lesley undrar varför hon alltid får roller som "lättfotad tjej", samtidigt som hon ligger med olika män – företrädesvis de som absolut INTE kan hjälpa hennes karriär framåt. Sådan är hennes naivitet och längtan efter framgång.

Det som har förändrats sedan originalet sändes är givetvis #MeToo-rörelsen. Mäns försäkran om att de inte bara är ute efter att få ligga med Lesley framstår idag som ännu mer sliskigt, även om humorn finns kvar (som när karaktären Spud försöker övertyga henne om sin hederlighet genom att nämna sin son inom hotellbranschen och dottern med bara en njure). Detta ger nyinspelningen en fräsch ton; Comer lyfter fram Lesleys sårbarhet ännu tydligare. Josie Rourkes regi håller ett visst avstånd – den inledande scenen är filmad genom ett fönster – vilket jag upplever skapar en distans till karaktären. Samtidigt får vi aldrig se den "äkta" Lesley; hon spelar alltid en roll, och hennes sanna jag blottas bara i korta, sorgsna och skamfyllda blickar in i kameran. Om detta låter dystert så är det samtidigt klassisk komedi. Mina favoritrepliker, som den om orange nylon och den bisarra drömmen om juryn som dömer Richard Attenborough till döden, levererar fortfarande skratt – även om man skakar lite på huvudet åt Lesleys desperata jakt på kändisskap. Idag hade hon förmodligen satsat på dokusåpor och riskerat ännu mer.

Läs vår recension av An Ordinary Woman Läs vår recension av The Shrine Läs vår recension av Soldiering On