RECENSION: In Basildon, Queen's Theatre, Hornchurch ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar David Eldridges pjäs In Basildon som just nu spelas på Queen’s Theatre i Hornchurch.

Foto: Mark Sepple In Basildon.

Queen’s Theatre, Hornchurch

16 mars 2019

4 stjärnor

Boka biljetter

Som en start på satsningen "Essex on Stage" har Queen’s Theatre i Hornchurch tagit David Eldridges pjäs In Basildon från 2012 hem till Essex. Eldridges pjäs om en familj i Essex och spänningarna dem emellan sattes först upp på Royal Court. Den genomsyras av en äkthet som fick publiken att vråla av skratt när de kände igen sina egna liv och trakter på scenen. Samtidigt som Len ligger på sin dödsbädd i ett provisoriskt sjukrum i vardagsrummet samlas familjen. Från första stund är bitterheten och fientligheten mellan systrarna Maureen och Doreen påtaglig. Sprickorna i familjen fördjupas ytterligare när Ken, Lens bästa vän, får i uppdrag att verkställa Lens sista vilja och läsa upp testamentet. Brorsonen Barry och hans fru Jackie räknar kallt med att få ärva huset, men vad var det egentligen som gjorde att systrarna inte talat med varandra på åratal? När de samlas för begravning och testamentsexekution avslöjar slutakten, som utspelar sig 1992, fröet till konflikten. Det ger en lysande skildring av Storbritannien och ett politiskt landskap sett ur arbetarklassens ögon fram till 2010. Mycket resonerar fortfarande och känns högst aktuellt – inklusive oron över att bilindustrin ska flytta utomlands – och utan att nämna B-ordet (Brexit) en enda gång känns pjäsen både relevant och fräsch.

Foto: Mark Sepple

Pjäsen framförs av en förträfflig ensemble. Lucy Benjamin gnistrar av spänning i rollen som Maureen, men hon är ändå den mer avslappnade av systrarna, praktiskt lagd i sitt flörtande med Ken (en strålande och jordnära Essex-man gestaltad av Patrick Driver), men bär sin bitterhet som en sköld. Som Doreen förmedlar Beverley Klein hennes behov av bekräftelse på ett mycket skickligt sätt – det är ett kvitto på pjäsens kvalitet att man vid slutet inte dömer någon av karaktärerna för deras handlingar. David Hemsted som Barry var nära att stjäla hela föreställningen som den perfekta inkarnationen av en Essex-kille – ingen stereotyp här inte, utan en mångbottnad karaktär som matchas väl av Emily Houghton som hans fru Jackie. Det står oerhört mycket på spel för dessa två. Familjens ambitioner vilar på Shellys axlar, den första att läsa på universitetet, och Charlotte Law träffade en nerv hos mig som den familjemedlem som lämnar hemmet och aldrig riktigt återvänder. Även om jag tyckte att Tom, Shellys snobbige dramatiker till pojkvän, var lite väl karikerad, så framkallade hans nedlåtande sätt både skratt och förakt i perfekt dos hos publiken. Likaså är Peter Temples kyrkoherde en prestation i bred komedi, men han är hysteriskt rolig och blir vackert rörande som Len i slutscenen, precis innan han hamnar mitt emellan två krigande systrar, och vi inser att han offrade sina egna drömmar. Connie Walker har scenstjälande ögonblick som grannfrugan Pam, som alltid haft ett gott öga till Len och nu tar ut sin hämnd på Doreen med hjälp av aladåb på ål! Natasha Jenkins scenografi, med de svarta inramningarna på båda sidor, gör att det känns som om man tjuvlyssnar och spionerar på en riktig familj.

Foto: Mark Sepple

Styrkan i regissören Douglas Rintouls utmärkta uppsättning är att den låter pjäsen andas; det finns underbara stunder av eftertanke och reflektion mitt i alla gräl, och varje replik landar helt rätt. Men detta är möjligt tack vare Eldridges enastående manus, rotat i erfarenhet, autentiskt och genuint. Det är fantastiskt att få höra dessa röster på scenen och se publikens gensvar med sådan igenkänning och värme. Jag vet inte om jag har bott i Essex tillräckligt länge (25 år) för att kunna kalla mig en "hedersmedborgare" än, men jag älskade att vara i deras sällskap. Se In Basildon i Essex – du kommer att få en fantastisk kväll!

Spelas till och med 30 mars 2019

BOKA BILJETTER TILL IN BASILDON