RECENSION: Joseph And The Amazing Technicolor Dreamcoat, New Victoria Theatre ✭✭✭✭

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat

New Victoria Theatre, Woking

13 september 2017

4 stjärnor

Turnéplan i Storbritannien

Långt, långt tillbaka i mars 1968 fick världen sin allra första glimt av Joseph and his Amazing Technicolor Dreamcoat, då som en 20 minuter lång popkantat framförd av elever vid Colet Court School. Föreställningen, skriven av det lovande paret Tim Rice och Andrew Lloyd Webber, var en återberättelse av den bibliska historien från Genesis och har i sina olika inkarnationer förtjust publiken ända sedan dess.

Joe McElderry som Joseph

Kanske mer än någon annan har producenten Bill Kenwright sett till att berättelsen om Joseph har setts av miljontals människor världen över. Mitt första möte med Kenwrights Joseph var när Daryl Cotton drog på sig dräktens färger i Sydney i början av åttiotalet. Nu är det X Factor-vinnaren Joe McElderrys tur, och han sparar sannerligen inte på krutet i sin tolkning av Jakobs favoritson.

Den sanna magin bakom Joseph ligger i Lloyd Webbers breda musikaliska palett och Tim Rices fantastiskt lättillgängliga texter. Joseph känns fortfarande lika fräsch och ny idag som den måste ha gjort för alla dessa år sedan.

Det har funnits produktioner som varit helt högteknologiska och ärligt talat tenderar de att lämna mig ganska oberörd. Kenwrights Joseph är betydligt varmare och mer inbjudande. Fylld med humor och träffsäkra visuella skämt lyckas den hålla publikens intresse på topp från början till slut.

Joe McElderry som Joseph

McElderrys Joseph är extremt sympatisk och hans röstresurser får bokstavligen teaterns tak att lyfta. Det är en prestation som saknar motstycke bland alla de Joseph-tolkningar jag sett. Man får leta länge efter en bättre Joseph någonstans i världen!

Trina Hill axlar rollen som berättaren med stor säkerhet. Genom att matcha McElderrys vokala dynamik imponerar Hills omfång och fick verkligen publiken att spetsa öronen.

Josephs bröder är ett brokigt gäng. Ben James-Ellis, Joseph Peacock, Sallie-Beth Lawless, Ben Beechey, Richard J Hunt, Craig Nash, Rob Wilshaw, Michael Lapham, Matt Jolly, Will Breckin, Tatenda Madamombe och Adam Strong utgör en precis så omaka syskonskara som man kan tänka sig – men så ser ju även många verkliga familjer ut. Det här gänget visar verkligen hur bra en ensemble kan vara. De glänser alla i sina egna stunder i showen, men som grupp är de helt sensationella.

Ben James-Ellis spelar även Farao och kanaliserar Elvis till perfektion. Samtidigt besitter Henry Metcalfe's Jakob och Potifars karaktärer den humor och närvaro som krävs för att ge tyngd åt dessa två mindre men ack så viktiga delar av historien.

Kapellmästare Danny Beltons band ger partituret en majestätisk klang, men någonstans längs vägen har någon beslutat att dra ner på tempot för att försöka skapa en mer substantiell teaterkväll – något jag inte är helt säker på att jag håller med om. Tempot är avgörande för Joseph, och vid några tillfällen under kvällen kändes det som att tempot segade lite väl mycket. Det nyligen tillagda extranumret för Farao saknar koppling till intrigen och även om det framfördes suveränt, kändes det tyvärr mest som onödig utfyllnad.

Med det sagt talar de stående ovationerna för sig själva. Att se spridningen i åldrar i publiken bevisar att Joseph inte bara lockar nya fans utan även får de gamla trotjänarna att återvända.

Go, Go, Jo! Hoppas vi ses igen snart!

JOSEPH AND THE AMAZING TECHNICOLOR DREAMCOAT – TURNÉPLAN