RECENSION: Lear, Valley Of The Rocks, Lynton ✭✭✭✭✭

Millie Dunne trotsar mörkret när hon gästar Lear i Lynton's Valley Of The Rocks, presenterad av Pleasure Dome Theatre Company.

Lear

Utomhusteater

Valley Of The Rocks, Lynton

5 stjärnor

Boka nu Kung Lear är Shakespeares främsta pjäs, men handlingen kan vara svår att följa, skratten är få och den kräver total hängivelse från skådespelarna. Det var därför med en viss bävan jag anlände till Valley of Rocks i tisdags för att se Pleasure Dome Theatre Companys LEAR. Men mina orosmoln skingrades snabbt – jag hade kunnat vara lika bekymmersfri som de getter som lojt strövar genom ormbunkarna. Efter tre år och tre produktioner (Macbeth, The Importance of Being Earnest och Lorna Doone) har regissören Scott LeCrass och Pleasure Dome verkligen knäckt koden för hur man får en föreställning att lyfta i denna unika och utmanande miljö.

Nyckeln är tempot, som hindrar uppsättningen från att bli statisk och ser till att det alltid händer något – vare sig det är en storslagen gest, en avgörande förflyttning över scenen eller en knivstrid – för att hålla publiken fängslad. Hörbarheten var aldrig ett problem trots den utsatta miljön; diktionen var kristallklar rakt igenom, även i de mer ordrika dialogerna, tack vare den naturliga amfiteater som bildas av klippformationerna Ragged Jack och Castle Rock. Till och med de klagande skriken från de seglande storspovarna ekade med precision över publiken.

Produktionen vänder upp och ner på vad man kan förvänta sig av en traditionell Shakespearetragedi. Berättelsen utspelar sig i en avlägsen framtid och manar fram en dystopisk vision där ett matriarkat har blivit den politiska makten i en dekonstruerad, skräpig ödemark. Som en följd av detta har man tagit ut svängarna ordentligt vad gäller rollinnehavarnas kön. LEAR är här en kvinna, spelad med all den kraft och brustna värdighet som denna tunga roll kräver av Judith Rae. Som centralfigur är Rae den enda skådespelaren som inte dubblar sina roller – och hon glänser i det fokus detta ger henne. Nedstigningen i galenskap är skickligt avvägd frän den bombastiska kartscenen, genom fullständig mental upplösning till den totala förtvivlan i den katastrofala finalen.

Valley Of The Rocks, Lynton

Regan, Goneril och Cordelia spelas av män. Edmund och Edgar spelas av kvinnor. Man gör få försök att imitera det motsatta könet, ändå framträder karaktärernas identiteter lika starkt som någonsin. Stämningen är androgyn, inte farsartad könsbytarteater. Svartsjuka, agg, stolthet och arrogans är trots allt universella mänskliga egenskaper som inte hör till något specifikt kön.

Ian Pink gör en slående och nyanserad insats som Cordelia, oförmögen att ge sin ”fader” det tillgjorda fjäsk som ”hennes” ”systrar”, de utmärkta Tim Blore och Sam Tucker, erbjuder. Och här tar tragedin sin början. För en modern publik kan vissa delar av handlingen kännas lite förlegade. Exempelvis plågas Edmund, spelad med enorm energi av den outtröttliga Helena Payne, av att vara ”oäkting”. För dagens moraluppfattning är en sådan situation knappast anmärkningsvärd. Kate Austens kraftfulla Edgar dominerar scenen med pondus. Neil Keats Gloucester är genuint rörande i den ödesdigra scenen där ögonen slits ut, och hans ensamma, blinda marsch mot Dover. Helena Northcote som Kent sprider en sällsynt och välkommen värme och humanitet i denna annars så nattsvarta ödemark av mänsklig svaghet.

Isobel Pellows punkiga kostymer förstärkte känslan av Shakespeare möter ”Mad Max”, och Tabitha Silvester Kilroys apokalyptiska scenografi satte tonen för en orädd och okonventionell tolkning. Kimon Pallikaropoulos kusliga, nästan tribala musik bidrog till stämningen av disharmoni. Jai Morjarias ljussättning utnyttjade de fantastiska omgivningarna till fullo, även om inget artificiellt ljus kan mäta sig med den sista glöden från en solnedgång över Valley of Rocks. Och trots Judith Raes fängslande prestation som den förvirrade monarken, är föreställningens sanna stjärna den dramatiska naturen i dalen.

Under den engelska sommarens flyktiga dagar bör man inte planera för långt i förväg. Om vädret ser någorlunda lovande ut, ta bara med fällstolarna och en filt, hoppa in i bilen och åk – biljetter går att lösa på plats. Det finns få upplevelser som slår utomhusteater, och Pleasure Domes utmanande produktioner vid Lynton’s Valley of Rocks har etablerat sig som ett unikt, provokativt och oerhört njutbart tillskott till sommarnöjena och kulturlivet i väst.

Till och med 18 augusti 2018

BOKA BILJETTER TILL LEAR NU