RECENSION: London Tide, National Theatre, Lyttleton ✭✭✭

Paul T Davis recenserar London Tide, som just nu spelas på Lyttleton, National Theatre i London.

Ami Tredrea. Foto: Marc Brenner London Tide.

National Theatre, Lyttleton.

17 april 2024

3 stjärnor

Boka biljetter

”Det här är berättelsen om en flod”, lyder en av raderna i öppningsnumret till Ben Powers modernistiska bearbetning av Dickens Vår gemensamme vän, med sånger av PJ Harvey och Powers själv. Regissören Ian Rickson och scenograferna lutar sig verkligen in i konceptet kring Themsen; en superb öppning visar hur ensemblen sköljs upp på stranden, och Jack Knowles enastående ljusdesign böljar likt tidvattnet, ebbande och flödande medan ensemblen rör sig mellan scenerna. Det gör Themsen till en extra, för att inte säga central, karaktär.  Pjäsen framförs på en nästan naken scen, och Powers bearbetning kan inte dölja den brist som finns i nästan varje tolkning av Dickens (med undantag för den korta, novelliknande En julsaga): det krävs så mycket exposition för att rättfärdiga de osannolika sammanträffanden som sker senare i historien.  Även om Harveys musik är suggestiv och ofta vacker, så förklarar den mest det vi just bevittnat och stoppar ofta upp narrativet. Med en speltid på över tre timmar är detta en föreställning som skulle behöva trimmas och ges en mer fokuserad karaktärsfördjupning, särskilt hos huvudrollerna. Men ha tålamod, käre tittare; akt ett består främst av bakgrundshistoria, medan akt två bjuder på många vackra scenografiska stycken där dramatiken äntligen ger utdelning. Detta innebär dock att pjäsen bara glimrar till liv då och då.

Ensemblen i London Tide. Foto: Marc Brenner

Bland det strandgods som sköljs upp i början finns det några engagerande skådespelare, och hela ensemblen är mycket sevärd. Ellie-May Sheridan är en fröjd som den slagfärdiga och raka Jenny Wren; hon har några utmärkta metateatrala repliker om ”den romantiska hjälten” – vilken fantastisk berättare hon hade kunnat vara. Jag uppskattade verkligen familjen Wilfer: Mary (Penny Layden), som verkar men aldrig faktiskt underkastar sig sin makes auktoritet (en utmärkt Stephen Kennedy). Bella Maclean som Bella Wilfer, tänkbar arvtagerska och sedan faktiskt arvtagerska, övertygar i de osannolika vändningarna och har en kraftfull sångröst, även om hon är behärskad och aldrig riktigt tar i för att plocka fram ett rockigare element. Men alla huvudrollsinnehavare – Ami Tredrea som Lizzie Hexam, Tom Mothersdale som den romantiska hjälten John Rokesmith, Joe Armstrong som Roger Riderhood – tvingas kämpa mot tvådimensionella karaktärsskildringar, då ensemblen och historiens vidd är för bred för att man ska hinna stanna upp och utforska djupet. Därför blir Scott Karims misogyna och hotfulla Bradley Headstone mer av en komisk karaktär än ett genuint hot. (Och medan jag beundrar Dickens ordlekar och namngivning, ett extra omnämnande till Peter Wrights härliga Noddy Boffin!)

Jamael Westman och Ami Tredrea i London Tide. Foto: Marc Brenner

Uppsättningen går främst i monokromt och det känns stundtals som om den behöver mer färg och djup; precis som floden som flyter genom den känns den ibland grumlig och oklar. Rörelsemönstret framstår, efter så många år med Frantic Assembly och Complicite, som lite väl bekant och säkert. Det finns dock några utmärkta sånger som framförs med karaktär i både röst och berättande, men den verkliga informationen – som om ”dufthögarna” och pengarna man kunde tjäna på dem – återfinns snarare i de utmärkta artiklarna i programbladet än på scenen. Den flyter likt en svällande flod, men det finns många njutbara sekvenser under dess speltid.