RECENSION: Lonely Planet, Trafalgar Studios 2 ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Lonely Planet som nu spelas på Trafalgar Studios 2.

Alexander McMorran (Jody) och Aaron Vodovoz (Carl) i Lonely Planet. Foto: Richard Hubert-Smith Lonely Planet Trafalgar Studios 2

14 juni 2018

3 stjärnor

Boka nu

Steven Dietz pjäs sattes ursprungligen upp 1993, i samma era som andra kända AIDS-relaterade pjäser som My Night With Reg och Angels in America. Här får den sin brittiska premiär i en produktion som flyttats från Tabard Theatre, och det är en ganska varsam och fin komedi om två vänner som försöker överleva i epidemins skugga. Jody driver en kartbutik, är lite av en kartnörd, en lugn och mild man, medan hans vän Carl saknar fast jobb, erkänner glatt att han är en lögnare och lever ett utsvävande liv utanför butiken. Allt eftersom omvärlden känns allt mindre trygg blir Jody mer agorafobisk, och Carl uppmuntrar honom att lämna butiken. Under pjäsens gång tar Carl in stol efter stol i affären, och pjäsen erkänner öppet sin tacksamhetsskuld till Ionescos Stolarna.

Aaron Vodovoz (Carl) och Alexander McMorran (Jody) i Lonely Planet. Foto: Richard Hubert-Smith

Samspelet mellan de två är mycket vältecknat och Ian Browns regi håller ett bra tempo. Dock är metaforerna en smula övertydliga; insikten att stolarna representerar varje vän och bekant som dött i sjukdomen känns förutsägbar från start. Jodys drömmar, där han motvilligt tvingas agera hjälte, betonar också hans handlingsförlamning inför krisen lite väl mycket. Det förekommer även väl långrandiga föreläsningar om kartor, vilket gör analogin mellan att kartlägga krisen och känslan av att vara ensam på en så enorm planet en aning repetitiv. Som Jody tyckte jag att Alexander McMorran var något stel i rollen när det gällde att skildra karaktärens vardagsångest, men han förmedlar sorg på ett mycket fint sätt. I kontrast är Aaron Vodovoz ett knippe energi som Carl, en enormt sympatisk och underhållande karaktär.

Aaron Vodovoz (Carl) och Alexander McMorran (Jody) i Lonely Planet. Foto: Richard Hubert-Smith

Tiden kan ha nött något på pjäsen, men här finns utmärkta oneliners och vänskapen känns genuin – det finns en fantastisk scen där de leker Star Wars med kartrullar som ljussablar, och det är ett väldigt kärleksfullt stycke. Även om det är lite tunt – pjäsen skulle tjäna på att kortas ned något och spelas utan paus – så är det en trevlig kväll, och det är roligt att få se en i Storbritannien sällan spelad AIDS-pjäs. Spelperioden kompletteras med enstaka frågestunder och gästtalare, och sätts upp som en del av Pride in London.

Spelas till den 7 juli 2018

BOKA BILJETTER TILL LONELY PLANET HÄR