RECENSION: Love, Love, Love, Lyric Hammersmith London ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Mike Bartletts Love, Love, Love som just nu spelas på Lyric Hammersmith i London i regi av Rachel O'Riordan.

Love, Love, Love Lyric Theatre, Hammersmith,

11 mars 2020

5 stjärnor

Boka biljetter

Vilken magnifik succé med West End-kvalitet! Rachel O'Riordans mästerliga uppsättning av Mike Bartletts scener ur medelklasslivet är ett snyggt, skarpsinnigt, känslomässigt komplext och moraliskt ambivalent porträtt av nationen.  Rachel Stirling bjuder på en helt enastående insats som lär göra biljetter till den här föreställningen hårdvaluta inom kort. 

I grunden är detta en välskriven pjäs i tre akter i bästa engelska tradition.  Bartlett tar dock denna välkända form till nya höjder i sin berättelse om Sandra (Stirling) och Henry (Patrick Knowles), som vi får följa genom tre definierande faser av deras romans.  I första akten, som utspelar sig 1967, blommar den första kärleken ut i en sunkig lägenhet genom ett slumpmässigt möte mellan 19-åriga Sandra och studentbrodern till hennes dejt – Nicholas Burns vresiga och lite småbittra arbetarklass-Kenneth.  Hon är en fläkt av sextiotalets friska luft som dundrar in i deras trånga vardagsrum där grabbarna utbyter korthuggen, Pinter-liknande dialog.  Inramad av Joanna Scotchers fantastiska, kurviga sextiotals-TV-ram, skulle detta kunna vara vilken 'Play For Today' som helst. 

Andra akten förflyttar oss sedan till den välputsade Thatcherit-komforten i ett pastellfärgat vardagsrum i Reading, där två högljudda skolbarn – Jamie (en klockren Mike Noble) och den onaturligt trumpna Rose (Isabella Laughland) – tjafsar och gnabbas.  Henry är formellt herre på täppan, men kejsarinnan över allt är utan tvekan den fantastiskt power-klädda Sandra i sin krämvita byxdress.  Det är här pjäsen verkligen hittar sitt eget fokus på borgerlighetens tvillingobsessioner: otrohet och barn, inramat i en 90-tals-TV-ram av Scotcher. 

Efter den komiska ivern i mittakten tar handlingen en mer lågmäld och dramatisk vändning i den sista delen, där kärlek av ett annat slag gör sig påmind.  Hård kärlek.  Här vidgas och plattas scenen ut till formen av en smartphone, eftersom vi nu befinner oss i 2011.  Här har klyftan mellan generationerna aldrig känts djupare.  Det är också här manuset växlar som mest våldsamt mellan uppslupen komedi och misär, mot en fond av den isiga, tomma och palatsliknande tomheten hos de välbärgade pensionärerna – vilket visar att Bartlett är lika skicklig på mystik och spänning.   

Med ett dunkande soundtrack av Simon Slater och stilfull ljussättning av Paul Keogan, signalerar hela den här produktionen att O'Riordan lyfter Lyric Hammersmith till en ännu högre nivå än tidigare.  Man bara älskar det!

Foton: Helen Maybanks